Årets spelare: Han var på väg hit redan i februari men Fifas regelverk satte stopp den gången. I juli blev dock allt klart med lånet från Rosenborg. Jag talar förstås om Sebastián Eguren. Efter en mindre lyckad debut borta mot Elfsborg, där hela laget kollapsade kollektivt, lossnade det rejält för den kraftfulle och rivige mittfältaren. Fjorton matcher och fem mål senare har uruguayanen redan skrivit in sig i varje bajares hjärta. Löpningen från ena långsidan till den andra efter en till synes förlorad boll mot Kalmar, hans ständiga pushande av medspelarna samt dubbelsänkningen av Gnaget i höstas är bara några minnesskärvor från Egurens lyckade höst i Hammarbytröjan. Med hjärta och inställning kommer man långt – därför är Sebastián Eguren årets spelare i mina ögon.

Årets överraskning: 24 år, back och lagkapten i HTFF. En habil spelare att bygga försvaret kring i division 2? Ja, utan tvekan som Anders Linderoth skulle sagt. Men aktuell för Allsvenskan? Nja, definitivt för gammal i åldersnojans Sverige. Men José Monteiro visade alla tvivlare att man faktiskt kan slå igenom även efter 20. Monteiros formkurva pekade stadigt uppåt under våren och när skadorna hopade sig på hög fick han chansen. Sedan Kalmarmatchen i början av september har han varit bofast i startelvan och ytterligare en gammal elev från Farsta gymnasium kan lägga till allsvenskt spel i meritlistan. Om den snabbfotade backen utvecklar sitt huvudspel lite kan man bygga försvaret kring honom framöver – i Allsvenskan.

Årets prestation: Med sex mål, varav tre i seriens slutskede, hjälpte den på senare tid bespottade och ifrågasatte Pablo Piñones-Arce Hammarby till en fin tredjeplats. När Bajen meddelade att kontraktet med anfallaren inte förlängs var det som om allt släppte för Pablo. Offsidespringningarna och de tama avsluten var utbytta mot ett evigt löpande och glöd i dojorna. Synd bara att formen kom för sent, allt tyder på att Pablo och Hammarby går skilda vägar. Hur än framtiden artar sig är de matchvinnande målen mot Elfsborg och Gefle, samt det kliniska avslutet till 1-0 mot Öster tveklöst årets prestation.

Årets mål: Pablos tunga långskott och Egurens frispark i all ära. Årets snyggaste mål står vår egen brasse Paulinho för. Platsen är Malmö stadion och matchuret står på 62 minuter. Gunnar Thor Gunnarsson bryter ett Malmöanfall och skickar upp bollen till Björn Runström som sticker på djupet. Trots bevakning från två MFF-försvarare får han med sig bollen och spelar ut till Paulinho som kommer på vänsterkanten. Brassen tittar upp och smeker ur dålig vinkel in bollen i Aspers bortre kryss. Vi 644 personer på bortasektionen tror knappt våra ögon. Hur fan fick han in den?! Det förblir en gåta, men ett riktigt klassmål var det!

Årets match: Redan efter slutsignal gick jag runt och tjatade. Årets bästa match måste bara bli Göteborg borta. Den innehöll allt: horribla domslut som Max utvisning och åtta minuters tillägg, distinkta mål från Björn Runström och ett heroiskt kämpande Hammarby.
Men när säsongen summeras står ändå en annan match ut: självklart höstderbyt mot AIK. Ett uppskrivet och upphaussat Gnaget fick möta omättlig hunger, stenhård vilja och genomtänkt taktik. Bajenspelarna visade från start vem som bestämde och det syntes även i protokollet. Ledningsmål efter fyra minuter och tre varningar efter elva, det gjorde ont att möta Bajen denna kväll. Jag kan personligen inte minnas när Hammarby så totalt körde över en motståndare värd namnet.
26 september 2006: AIK-Hammarby 0-2.

Årets bortaresa: I år har jag ingen given vinnare i denna kategori. Snarare finns det kandidater till årets värsta resa. Är det förnedringen i Kalmar eller monsunregnet i Helsingborg? (Mot Elfsborg var det i alla fall bra party).
Årets bisarraste händelse är i alla fall följande: Sex civilklädda grabbar i hyrbil som ofta ligger hack i häl eller kör om Bajen Fans-bussarna på väg mot Göteborg måste det vara nåt fel på. De kanske är huliganer? Så resonerade troligen polisen. Sagt och gjort, vi vinkas in strax efter Borås. Föraren, en känd Hammarbyprofil (för dagen med blåklocka under ögat efter träning), får snällt kliva ur bilen och blåsa hos polis ett. Polis två närmast sätter sig i förarsätet med handen över hölstret medan en annan känd Hammarbyprofil drar en ytterst dålig och opassande vits om knark för att lätta upp den pressade stämningen. Polismannen drar i alla fall lite på smilbanden och börjar prata om Frölunda Hockey (!). Tydligen ett gott tecken på västkusten. Efter att förarens identitet fastställts får vi sex farliga grabbar från Stockholm fortsätta. En bra sak med polisingripandet var att den för dagen usla musiken stängdes av för en stund i alla fall …

Årets citat: Jag har ännu inte förstått om det var ironi eller om han faktiskt menade vad som sades. Självklart tänker jag på förbundsordförande Lars-Åke Lagrells ord inför sista omgången: “Vi tänker inte tillåta att fotbollen ska avgöras utan planen”. Uttalandet känns som ett slag i ansiktet på alla bajare med tanke på Dif-derbyts efterspel.
Ska Hammarby straffas för derbyincidenterna? Ja, tveklöst och är inte ens något att diskutera. Ge oss böter och tomma läktare – men att ta tre redan intjänade poäng? Det är ett hån.
Att fotbollsförbundet tillämpar sin strängaste regel för att några individer utan konsekvenstänkande skjuter in raketer och springer in på planen är ungefär som att USA skulle släppa en atombomb över rebellgrupperna i Irak. Proportioner, gott folk. Proportioner!

Årets tack: Han ledde Hammarby under lagets framgångsrikaste period någonsin med tre medaljer på fem år. Han införde en spelmodell där ett effektivt och vackert kortpassningsspel blev lagets signum. Han har fått fram mer talanger ur de egna leden än någon jag kan minnas. Anders Linderoth har under fem år byggt upp framtidens Hammarby med stadig hand och han kan med stolthet titta tillbaka på tiden i Stockholm.
Det kommer att kännas annorlunda utan Anders på bänken, med ena handen på hakan, funderandes vad nästa schackdrag på det gröna fältet ska bli. Tack för allt Anders!