Runt tretiden på eftermiddagen regnade det katter och hundar utanför mitt fönster. Ett tag tyckte jag det såg ut som att det inte regnade, utan att hela det åttavåningshus som jag jobbar i låg under vatten. Jag tänkte på Söderstadion, dess gräs, och kvällens match. Jag suckade tungt, värmde mig under min fotbollsfilt och ömsom längtade, ömsom våndades inför Hammarby-Gefle. Hur skulle det gå?

Men regnet försvann, planen var hyfsad, och matchen var hyfsad. Pablo kunde dribbla fint, PFO sprang som en norsk pitbull och försvaret var återigen glänsande bra (fyra matcher utan ett insläppt mål!). Och givetvis så var det till slut Pablo som frälste Bajen och tog oss halvvägs till Royal League. En fin avslutning på en rätt märklig karriär i klubben.

På samma sätt som spelarna aldrig får glömma Gefle, får vi supportrar inte heller glömma Gefle. Skillnaden är ett år, men ändå ljusår. Denna match mot Gefle var en oerhört tydlig uppvisning för hur Linderoth byggt upp ett spelskickligt lag som är överlägsna de flesta motståndarna med sitt kortpassningsspel och kvickhet. Vi får inte glömma vad Linderoth gjort med Bajen, hur trogen han varit klubben trots motgångar av alla de slag. Bajen har haft en generationsväxling, och på samma gång lyckats vara ett topplag i Allsvenskan. Tony kommer ha en stabil grund att bygga vidare på, hoppas att han förvaltar den väl.

Tack för allt, Anders!