Många med min bakgrund lever upp när det blir Silly Season. Mina journalistvänner och många av mina medfans (kanske så även du?) tycker att spelet om spelarna, “vem vinner, vem försvinner” är nästan lika spännande som kampen om trasan på gräset.

Jag vill bara kräkas.

Ett skäl är väldigt enkelt:

Oavsett vem vi värvar, gör de inte bra ifrån sig från början. Visst är det naturligt, men det är ändå trist, tycker jag, när snacket i spalterna och på krogen börjar gå om “floppvärvningen” X.

Det andra skälet är ännu enklare: Ibland värvar vi ingen alls. Och sedan kvart i tolv, kommer ett noshörningsföl på grönbete a la Dede Andersson, stångar in två pytsar i en träningsmatch och får krita på.

Jag har aldrig gillat desperation.

Det tredje skälet är, jo faktiskt, saknaden efter de spelare som försvinner.

Någon enstaka gång har jag tyckt att det är skönt att se en spelare försvinna, men det är ytterst sällsynt. För det är nämligen såhär: När A-laget kommer in på Söderstadion för att lira så är mina hyllningar mycket ärligt menade. Jag tycker att man med tiden känner sig alltmer bekant med spelarna. Jo, nuförtiden får jag visserligen tillfälle att intervjua dem då och då, vilket kanske stärker banden, men det var faktiskt likadant åren innan jag lät mig enrolleras i hemsidesredaktionen. Vi brukar komma tidigt och kolla in uppvärmningen, vilka som ser ut att vara i startelvan, vilka som ser ut att vara i form och så vidare. Efter ett tag ser man spelarna som en sorts avlägsna bekantingar.

Patetiskt, va?

Men så är det nu en gång för alla och därför är det rentutsagt skittrist med varje Sillyvända.

Säga vad man vill om Fischbein – många gör ju det – men även hans, ytterst speciella, löpstil kommer jag att sakna. Schysste Samba-Eriks mål mot Göteborg hemma förra säsongen lär man inte glömma i sista taget. Klebér har man inte sett så mycket av, förstås. Senatore har jag inte heller så god kläm på. PFO kommer jag – sedan får vår bäste inofficielle krönikör kalla honom för Olsen så mycket den vill – att sakna djupt för raiderna längs högerkanten och de bitvis precisa inläggen. Pablo – där torde min åsikt redan ha framgått. Ante! Kung Covic af Kassen, hur fan skall det bli utan honom? Stoor? Har i alla fall inte kritat på för någon annan än. Och sist, garanterat inte minst: Petúr. När jag tänker på flera av våra bästa matcher, är det Petúr i full kareta jag ser framför mig. Målet mot Skansen i fjol. Knäckpressen mot Gnaget på bortaplan i år.
Djävla helvetes Silly Season. Och nu lär väl lagledningen ta in nya spelare som man kommer att sakna den dag som dom slutar.