Vid gårdagens derbymatch delade klubben ut Ovve Anderssons Ledarpris. Årets pristagare är  Fernando Wachtmeister Bermudez.

Beskriv dig själv, vem är du?

– På dagarna forskar jag i språk vid Uppsala universitet. På kvällar och helger blir det mycket fotboll.

– Jag kommer ursprungligen från Argentina, men blev för evigt kär i min fru Ami, vilket gjorde att jag för 20 år sedan flyttade till Stockholm och sedan dess har jag varit en inbiten bajare. När min son Astor blev fem år var det självklart att han skulle börja i Hammarby, och jag blev så småningom tränare för hans lag. Detta var för sju år sedan.

Har du någon ledarförebild och vad gör denne till en förebild för dig?

– Jag tycker att alla tränare, på alla nivåer, kan inspireras av John Wooden, den legendariske baskettränaren. Det som jag tycker gör honom så speciell är att han, trots att han jobbade i ett högt kompetitiv miljö, kunde tänka bortom kortsiktig resultatfixering och se människorna bakom de spelare han tränade, bli en mentor för dem, jobba långsiktigt och holistiskt och på det sättet även uppnå högsta möjliga sportsliga resultat.

– Många av hans övertygelser är också mina, och flera av hans regler försöker jag följa och införa i vårt lag: som till exempel att man som ledare inte ska ge svaren, utan visa vägen dit, att spelarna inte ska jämföra sig med någon annan, utan sätta fokus på den egna utvecklingen, eller att aldrig klaga på en medspelare. Hans definition av framgång tycker jag är central: ”framgång är den inre frid och tillfredsställelse som kommer från vetskapen om att man har gjort ens bästa för att bli så bra som man överhuvudtaget kan bli.”

Vilken är din ledarfilosofi?

– För mig är frågor kring laganda, lojalitet och gemenskap av största betydelse. Att varje spelare känner sig sedd och lika viktig som alla andra. Att odla en inkluderande ”vi-känsla” och motarbeta interna grupperingar. Att var och en känner att tränarens stöd och uppmärksamhet inte är kopplad till prestation. Man ser överallt i ungdomsidrotten hur det ofta handlar om tränarnas egna behov (vinna matchen, visa upp hur bra hans eller hennes lag faktiskt är), och mindre om vad som faktiskt är bra för spelarnas utveckling.

– Idrott är ju mycket mer än att vinna eller förlora. Det handlar om vad du kan ta med dig, och hur du har blivit en bättre spelare eller en bättre människa. Att träna ett ungdomslag handlar för mig om långsiktig utbildning, inte om jagandet av kortsiktiga resultat. Jag försöker hela tiden skapa förutsättningar för att var och en av spelarna – och laget som helhet – kan bli så bra som de överhuvudtaget kan bli, men samtidigt inte på bekostnad av spelarnas – eller lagets – välbefinnande. Och lagets fina resultatfacit har visat att det var rätt väg att gå.

– Sportsligt handlar det mycket om att hjälpa dem att internalisera de värderingar som ger framgång inom idrotten. Min fru brukar berätta att hon kan bli förvånad över svaren vår son Astor kan ge henne när han kommer hem efter en match. Hon brukar ju fråga hur det gick på matchen och han kan då säga att det gick ”så där”, och då försöker hon ge honom tröst och säga att det inte gör något, att nästa gång kommer laget säkert att vinna. Och då kan han säga något i stil med ”nejdå, vi vann ju ganska stort, men vi hade ingen bra kommunikation mellan backlinjen och mittfältet” eller ”men hela laget följde inte med i omställningarna, vilket ju var fokuspunkten idag”. Eller tvärtom, han kan svara att det gick jättebra, men sedan förstår hon att laget inte vann den matchen. För honom har det gått jättebra eftersom han är speciellt nöjd med lagets inställning eller att laget har pressat högt på motståndarnas planhalva, som ju var det som de skulle fokusera på den matchen. Då förstår man att han har internaliserat vissa värderingar som har med hans och lagets fotbollsutveckling att göra, och att han till en betydande del har liknande mål som tränaren eftersom han förstår förutsättningarna.

– Något som är centralt för mig är att alltid försöka coacha med hjälp av positiv förstärkning. Att berömma rätt beteende är i slutändan ett mycket mer kraftfullt verktyg än att rätta misstag. Och när jag väl gör korrigeringar försöker jag framföra dem på ett sätt som ändå känns positivt för spelaren. Till exempel om en spelare på träningen blir pressad och tappar bollen kan jag fråga ”Varför tror du att du hamnade i tidsnöd? Hur kan du göra för att vinna tid i en sådan situation?” ”Genom att titta upp innan jag får passningen.” ”Bra!”. Och plötsligt omvandlades korrigeringen till beröm.  Jag försöker för övrigt hålla mig inom principen 5-1, det vill säga beröm fem gånger för varje korrigering, men gärna 10-1 om det går. Och framför allt försöker jag berömma det som är bra men inte uppenbart och som är viktigt för deras utveckling. Om spelaren gör ett mål eller räddar en straff behöver han nog inte tränarens beröm för att förstå att han gjorde något bra. Medspelarnas glädje, publikens reaktion och spelarens egna känslor räcker för att positivt förstärka beteendet. Däremot är det viktigare för mig att exempelvis berömma en smart djupledslöpning som kanske ändå inte resulterade i en passning, eller en bra positionering på planen som inte uppenbart ledde till en fördel i spelet, eller en bollmottagning med rätt fot, sådana saker.

– Kenneth, som för några månader sedan började som ledare i vårt lag, frågade mig häromdagen hur jag kunde vara så lugn på matcherna. När man vet vilka ens mål med laget är så är det enkelt att vara lugn, man vet att det viktiga inte är hur denna specifika match slutar, utan vad spelarna kan ta med sig efteråt, på vilket sätt de har blivit bättre än vad de var innan matchen hade startat.

Hammarby Fotboll har strax över 700 ledare, vad tror du att det är som gjort att du får utmärkelsen?

– Jag hoppas att orsaken är att man har sett resultatet av vår ledarfilosofi i killarnas sätt att bete sig mot varandra och mot andra såväl på som vid sidan av planen. Det skulle få mig att känna mig riktigt stolt över mitt arbete. Jag blev förstås otroligt glad när jag fick veta att jag hade fått denna utmärkelse, men gladast blev jag när jag hörde själva motiveringen. Där nämndes saker som ärlighet, pålitlighet och respekt för andra människor, och det uppmärksammades att vi lade fullt fokus på gemenskapen och laganda utan att för den sakens skull tumma på spelarnas fotbollsutveckling. Och det är ju så som man vill se sig själv i tränarrollen. Ser föreningen mitt arbete på det sättet så är det förstås en stark orsak att känna mig stolt, men samtidigt måste jag säga att jag är stolt över att vara en del av en förening som väljer att uppmärksamma och premiera sådant. Samtidigt måste jag säga att det är lätt att göra ett bra jobb när man arbetar med ett sådant schysst, duktigt och härligt gäng som Hammarby  04 lag 6: Adam, Alex, Anton, Astor, Carl-Eric, Dante, Ebbe, Eddie, Fridolf, Hugo, Linus, Markus, Max, Octavio, Olle, Oskar, Sebastian, Tae Hwan, Tim, Vilgot och Ville. Var och en av dem, underbara människor.

Vad önskar du dig mest under 2017?
– Drömmen är att kunna åka på träningsläger med laget till Spanien, eller att åka med hela laget och vara på plats när Hammarby spelar en bortamatch i Champions League-kval …