Måndag. Det fodrar blues. Vi återvänder till ”Bajen Forever”-skivan, med en artist som växte upp ett inkast från Hammarby IP och hade mer än ett finger med i John Holms och Kjell Höglunds tidiga plattor. I hans Bajenlåt är de fantastiska raderna ”Jag har följt dig hela livet/Det är en knagglig väg att gå/Man slits mellan hopp och förtvivlan/Men man hänger med ändå” inte ens de flitigast citerade.

Rolf Wikström föddes 1949 och fick Hammarbaj med modersmjölken, i och med den spartanska uppväxten där han med föräldrar och två syskon samsades i en enrumslägenhet, intill Hammarby IP. Inspirerad av ett tv-program med New Orleans-bördige bluespianisten William Thomas “Champion Jack” Dupree kopplade ”Roffe” in sin första halvakustiska gura i en batteridriven radioapparat som fick tjäna som förstärkare, och så var den enkla men effektiva sättningen komplett. I början av karriären lirade Wikström på tidiga skivor med giganter som John Holm, Kjell Höglund – och briljanta proggparodi-bandet Risken Finns.

Efter att ha varit en del av kortlivade proggbluesgruppen Löpande Bandet inledde Wikström 1975 en lång, prisbelönt och fortfarande aktiv solokarriär som omfattar inte mindre än 22 studioalbum. Den senaste skivan, ”Istället för tystnad” från 2011, nådde en nittondeplacering på svenska albumlistan. Här ska det dock, som ni räknat ut, handla om ”Roffes” bidrag till ”Bajen Forever”-samlingen 2001.

Foto i snurran: Försäsongshockey på Kanalplan i Wikströms barndom (Hammarbys arkiv) och glatt med Waldner (Hammarbyiten)