Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Ingenting kan mäta sig med den första träningsmatchen på svensk mark. Absolut ingenting. Mungiporna möter örsnibbarna, hjärtat bultar dubbelkagge, blicken svindlar och lungorna sprängs när vi drar de första riktigt friska matchandetagen. Himlen må vara grådaskig som en försommardag i Peking och snutkaffet smaka tårgas och gummikulor men det är ändå Den Första Träningsmatchen.

Den första träningsmatchen är det lilla barnets första tultande steg, en skumpabubbelstinn kaskad av nyårslöften, tussilagon i vägkanten, vårglassen lutad mot solfasaden, den kalla biran i slutet av en skitvecka och ett rungande ”one teoo freee fooo” från Bossen på den hundratrettiosjunde utsålda konserten i rad.

För vi är alltid bäst i januari.

Vår förre tränare satte sin vana trogen ett filosofiskt pekfinger på en bärande del i bajenskelettet – eller mänskligheten om du så vill, men låt oss begränsa det till Bajen – när han snackade om ”framtidstro” och hopp.

Nästa säsong, då djävlar, brukar vi säga i oktober.

Den här säsongen kan vi bli hur bra som helst, säger vi i januari.

Och den första träningsmatchen bär alltid syn för sägen.

Läcker försvaret? Vi har alltid tid på oss att fixa det, och nog kan det vara en reslig mittback och en gasellbesläktad ytterback på gång in.

Fungerar mittfältet? Strålande!

Gör en nykomling mål? Visar en junior framfötterna mot ett jämngammalt motstånd? Är en legend lika stabil i Den Första Träningsmatchen som fundamentet för hans berömmelse?

Det här kan bli hur bra som helst.

Allt som inte fungerar är fixbart.

Allt som ÄR bra är stabilt.

Vi är oslagbara, rent teoretiskt.

Eller, nä, rent objektivt, faktiskt.

Ett lag som gör två mål på en och en halv målchans enligt säkra källor, framför en och en halv miljon åskådare har den kapaciteten.

De som lämnade truppen i uppehållet hade nog passerat bäst föredatum.

De som kommit in är DJÄVLIGT lovande.

De som är kvar och var bra i fjol kommer att äga i år.

De som misslyckades förra säsongen, kommer att blomma ut i år.

Alltså, det finns bara en väg i tabellen och den är uppåt.

Och för övrigt skiter vi i tabellen.

Att vara bajare är att mästerligt vårda sin ångest när den kommer och att polera uppgivenheten som vore den en kromad kofångare på farfars pärla från staterna.

Men det är också att njuta av alla obrukade MÖJLIGHETER.

Och det är nu de är som störst.

Vi är alltid bäst i januari.

Foto: Bildbyrån