ANNONS
Av Hans-Olov Öberg, Publicerat för 7 år sedan.
Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.
Det är lördagen före hemmapremiären när vi kommer till grusvägs ände i Sörmland, där vårt lilla familjetorp ligger inbäddat i allsköns grönska.
Fast så är det ju inte just nu.
En rejäl renovering under vintern har inte bara tärt litet på trädgården: det ser snarare ut som om vi ägde en liten röd stuga på månen. Grönska har bytts mot en grå stenig yta. Nå, träden har överlevt men gräsmattans saga är all. Sakta går vi runt huset och planerar underhållet.
Men så – där bredvid den stora stenen som inte längre omgärdas av buskar – ser vi det. En bit gräs som verkar ha överlevt skövlingen.
Du har kanske redan gissat varifrån överlevargräset kommer? Just det: Söderstadion.
Naturligtvis skulle en liten bit av Söderstadion leva vidare på vårt torp. Och trots skövlingen biter sig dessa envetna kvadratdecimetrar Bajen fast i marken.
Ett dygn senare känns symboliken i det mer än påtaglig.
För ett år sedan var det helt okej att dissa Bajenmarschen som en angelägenhet för ölstinnt brölande fotbollshannar.
För ett år sedan var det någon som föreslog att man kunde stå på bron och ”meja ner alla bråkmakare”.
Men i år har folk fattat.
Bajenrötterna växer rakt ner i tillvarons urberg.
Vår marsch, denna spontant återkommande kärlekshandling för laget, är i år en symbol för det goda i samhället. När vi möts och kramas på Medis så att ölen stänker, är vi rebeller som inte låter oss tystas, vi är traditionsbevarare som visar att livet, trots allt, också går vidare. Vi är tron, hoppet och kärleken i samma brokiga skara av småbarn, slynglar och gamlingar av alla kön.
Att leva och bry sig är att ta fajten mot alla som vill stoppa oss. Och marschen blir lika lugn och intensiv som alltid.
När truppen kommer ut till uppvärmning iförda hyllningstischor till Mackan, den stridbare supporterprofienl som just nu utkämpar sin värsta fajt i livet, är det som att energin går rundgång och innesluter hela arenan i hjärtevärme.
Vi lever ju och vi bryr oss tamejfan.
Sångerna, närvaron, stödet.
Att vi gör det här är viktigt. Det borde egentligen inte krävas en terrorhandling för att ”alla andra” ska begripa storheten i att 30 000 människor kommer tillsammans kring någonting som de alla älskar.
Känslan av att någonting större vibrerar i luften även efter matchen när vi sakta travar hemåt med slitna strupar och förnyad tro på kyrkan av sista sparkars heliga.
Vi har gjort det igen. Årets premiär är fullbordad. Ingen djävel skrämde in oss i tevesoffan, inga mörkermän fick oss att avstå. Tvärtom visade vi ännu en gång på styrkan i de djupa bajenrötterna.
Och långt därute i Sörmlandsspenaten gror en tuva från Söderstadion som ett löfte om att det nog blir sommar i år också, och många gånger till.
PS. Jag har lovat att inte ha en stark åsikt om Bajen förrän efter tio matcher, men nog kan det bli ganska festligt att se hur bra vi kan bli i år när det här individuellt starka gänget spelat ihop sig och börjat hitta systemet? DS.
Foto: Bildbyrån
Publicerades för 1 år sedan
Publicerades för 1 år sedan
Publicerades för 1 år sedan
Publicerades för 1 år sedan
Publicerades för 1 år sedan
Comments