I kväll tar HIF emot Malmö FF på Tele2 Arena. MFF är fortsatt obesegrat och varje himmelsblå seriematch handlar redan nu i maj om att göra det avgörande rycket i Allsvenskan. Förutom 0-0 i Kalmar kommer MFF till Bajenland närmre från fyra stundtals vanvettiga holmgångar, där man avgjort i slutminuterna. Här är en rejäl titt på ”Di blåe” inför onsdagskvällens drabbning.

 

Här köper du biljett till Bajen-MFF!

1905 startade Malmö kommun upp ett projekt för att uppmana fler unga i staden att spela fotboll i organiserad form. Där hittar vi föregångaren till Malmö Fotbollförening – Bollklubben Idrott. 1909 gick BK Idrott samman med IFK Malmö, då den gulvita kamratföreningen snabbt fått bra styr på sin fotbollsverksamhet, men de 19 medlemmarna lämnade igen redan efter några månader på grund av meningsskiljaktigheter. Istället bildade man MFF i februari 1910. Detta blev inte det sista trätoämnet mellan klubbarna, tvärtom.

Inledningsvis spelade MFF i de lokala tävlingarna. Där nådde man finalen i DM för första gången 1916, men det slutade med 3-4-förlust mot Helsingborgs IF, och man fick trösta sig med att ha besegrat IFK tre gånger om under året och med det blivit bäst i stan. Året därpå gjorde MFF debut i Svenska mästerskapet, där det dock blev respass i andra kvalomgången; 1-4 mot ”Di gule”. 1920 byttes de rödvitrandiga tröjorna, som i dag används i tredjestället, till de mer välbekanta himmelsblå. Samma år fick MFF en plats i de nationella serierna, och man tackade för förtroendet genom att vinna Division 2 Sydsvenska, men sejouren i Svenska Serien Västra (det dåvarande finrummet) blev bara ettårig. Debuten i Allsvenskan skulle dröja till 1931, medan antagonisten IFK medverkade i den första upplagan 1924/25.

I våra dagar är förstås Göteborgskamraterna, i och med den resultatmässiga prestigeduellen med MFF, en betydligt större rival än Malmökamraterna för gemene himmelsblå. Men så sent som 1980 lockade ”Kanariefåglarna” 20 943 till Malmö Stadion när man kvalade mot GAIS, och den MFF:are som är medelålders eller äldre hyser oftast betydligt mer agg mot ”Di gule” än mot Helsingborg eller ”Blåvitt”. Detta grundar sig inte minst i händelserna 1934. MFF hade etablerat sig i Allsvenskan, med två niondeplaceringar, men tvångsnedflyttades här till andraligan samtidigt som hela styrelsen och 26 spelare stängdes av. Man hade brutit mot amatörbestämmelserna, och lokalpressen upptäckte att det var IFK Malmö som anmält saken till förbundet.

1937 var MFF dock tillbaka i Allsvenskan, med eftertryck. Med undantag för påhälsningen i Superettan säsongen 2000 har klubben alltid tillhört finrummet. De första titlarna bärgades 1944, båda på Råsunda, där MFF först avgjorde serien mot AIK och sedan besegrade Norrköping i cupfinalen. Sammantaget har ”Di blåe” vunnit SM och Svenska Cupen 19 respektive 14 gånger. Tio av dessa 33 pokaler vann MFF redan under den första storhetstiden, fram till 1953, då laget slutade på medaljplats nio säsonger i följd.

Antonio Durán, tidigare ansvarig för Sandvikens IF och Åtvidaberg, tillträdde 1964 och blev med sitt fokus på fysiken betydelsefull för nästa guldålder. Den spanske tränaren inledde med en andraplats men följde upp med guld, och de egna talangerna blev tillsammans med värvade skånska löften en mångårig stomme i laget – efter nästa SM-tecken, 1967, vann MFF Allsvenskan ytterligare fem gånger under den kommande tioårsperioden. Efter guldet 1977 tog ”Di blåe” sig, som första svenska klubb, till final i Europacupen (som sedan 1992 heter Champions League). Lagets målspottare Bo Larsson var dock knäskadad, vilket bidrog till 0-1-förlusten mot Nottingham.

Under 1970-talet kom framgångarna under engelske Bob Houghton, och landsmannen Roy Hodgson (nyligen förbundskapten, som bekant) lotsade under slutet av nästa decennium MFF till fem raka ligasegrar. SM avgjordes ju då i slutspel, där ”Di blåe” tog hem finalerna 1986 och 1988. Däremot blev 1990-talet den första mediokra perioden på länge för MFF. Andraplatsen 1996, tio poäng efter dominanten ”Blåvitt”, blev den enda topplaceringen och årtiondet slutade i degradering till Superettan. Då slog en viss Zlatan Ibrahimović igenom, och storförsäljningen till Ajax blev grundplåten till klubbens nuvarande tätposition i Sverige.

Den bistra 1990-talstillvaron på blåsiga Malmö Stadion, eller till och med lilla Malmö IP som blev hemmaplan när intresset sviktade, känns avlägsen. MFF följde upp sitt femtonde guld 2004 med att inviga Swedbank Stadion 2009, och där vinna Allsvenskan fyra gånger, senast i fjol. De lukrativa gruppspelen i Champions League har dessutom inneburit en ekonomisk särställning, som i förlängningen gör allt annat än inhemsk serieseger till ett misslyckande, inte bara i de kräsna MFF-supportrarnas ögon.

Efter att norske Åge Hareide lämnat för Danmarks landslag efterträddes han av danske Allan Kuhn, vars tränarsejour dock bara blev ettårig, guldet till trots. I år leds MFF av förre Djurgården-tränaren Magnus Pehrsson, som senast var förbundskapten i Estland. Då MFF sensationellt skickats ur Svenska Cupen av Landskrona, blev det inget gruppspel för fjolårsfinalisten. En viss oro infann sig i stan när de himmelsblå föll i träningsmatcher mot AFC Eskilstuna och Östersunds FK, men oron tycks ha varit obefogad – efter premiären, 1-1 borta mot Göteborg, har det bara blivit ytterligare ett poängtapp.

Naturligtvis hänger det främst ihop med den generella bredd och styrka i truppen som är i särklass, men det finns två tydliga faktorer till – den från Jönköpings Södra återbördade anfallaren Pawel Cibicki (fyra mål hittills), och kontinuiteten. Cibicki och uruguayanske Felipe Carvalho, mittbacken som för en desto mer undanskymd MFF-tillvaro men också återvänt från lån (Falkenberg), utgör – förutom uppflyttade U19-backen Dennis Hadzikadunic – två tredjedelar av det ingående spelarflödet. Danske försvararen Lasse Nielsen, närmast från Gent, är det tredje förvärvet.

På minuskontot märks främst ghananske mittfältskuggen Enoch Kofi Adu, som sålts till turkiska Akhisar Belediyespor, och isländske EM-mittbacken Kári Árnason som hamnat på Cypern och spelar för Omonia Nicosia. I övrigt har MFF endast släppt ifrån sig yttern Piotr Johansson, till Gefle, och lånat ut tre andra yngre spelare till närbelägna gäng i lägre serier.

Efter hemmapremiären, komfortabla 2-0 mot GIF Sundsvall, fick MFF en bekväm resa även i Halmstad med spel en man mer större delen av 3-0-vinsten och två Cibicki-strutar. Därefter har man dock fått tömma sig för att säkra de allmänt väntade resultaten. 3-2 mot DIF blev en sanslös holmgång där blåränderna ledde med kvarten kvar. Jo Inge Berget, som i likhet med landsmannen Magnus Wolff Eikrem haft svårt att ta en fast tröja och här byttes in, utjämnade. I slutminuterna blev huvudrollen Yoshimar Yotúns, när den peruanske vänsterbacken som blivit ytter först borde visats ut, och sedan stod för ett avgörande drömmål i 86:e.

Allsvenskan är dock inte sämre än att det straffar sig om man går in med 90 procent mot “deltagarlagen”. Det fick MFF erfara i Kalmar, där KFF välförtjänt höll ut till 0-0. Därefter har det blivit tre 2-1-vinster, alla med nya segermål i slutminuterna. Örebro tog ledningen i Malmö, men hemmalaget vände sent, när kapten Markus Rosenberg nätade på straff och sedan assisterade Alexander Jeremejeff till avgörandet i 83:e. Borta mot Elfsborg höll MFF på att slarva bort segern, men Berget klev fram i 91:a med nicken som säkrade tre poäng. Matchen mot ÖFK i söndags behöver vi knappt gå in på här, så omskriven som den raffinerade upplösningen blivit, med utvisningarna och inbytte Erdal Rakips mål i 95:e.

Behrang Safari och Franz Brorsson är förstås avstängda efter sina röda kort senast. Det är även Yotún, som drog på sig sin tredje varning mot ÖFK. Skador är MFF däremot förskonat från, utöver vänsterbacken Pa Konates långtidsskavank, när Carvalho nu är tillbaka efter ljumskbesvär. Däremot är Tobias Sana krasslig och står över.

Läs också: Inför Hammarby IF – MFF (från mff.se, med truppen)