Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Det är ombyggnadsår i vår älskade trupp (klubben har som alla hardcorebajenanalytiker redan noterat varit under ombyggnad sedan något år innan vi gick upp ur Superettan) och känslan hos oss flesta är att vi är väldigt mycket på väg.

Så: klubben är i de flesta delar redan ombyggd.

Truppen är på gång.

När kommer omställningsåret för oss bajenfans?

En av mina tidiga, mest lästa krönikor hade titeln ”Glöm aldrig Gefle”. Jag tror att det är där någonstans vi bör ta avstamp.  Artikeln driver tesen att vi måste lära oss att inte underskatta gäng som lirar på nedre halvan i den allsvenska tabellen. Att jobbet måste göras oavsett. Trots (och här kommer tidsresan) att vi är ett topplag i Allsvenskan.

Det Bajen som förlorade med det nesliga uddamålet på Söderstadion mot brö’gänget Gefle den 26 juni 2005 var ett topplag. Den enda spelare som rakryggad vågade gå fram till klacken efter detta exempellösa debacle var förstås Sulan. Och även han hade, vill jag minnas, något skamset och kuvat i sitt kroppsspråk.

Kanske var det just i denna match som vår självöverskattning – åtminstone som fanskara – stod som allra högst. För det fria fallet som slutade med det härliga målet mot ”ramstarka Ängelholm” där vi undvek negativt kvalspel i Superettan lärde oss någonting annat. När detta magiska under hände i hundrasjuttonde minuten eller hur det nu var, var Gefle ett stabilt mittenlag i Allsvenskan och om det var något som vi kunde glömma, var det att glömma Gefle. Ty dom hade nog glömt oss.

Och förnedringen i att fira att slippa möta Väsby i negativt kval som om det vore Champions Leaguefinal, med planstormning och allt … jag undrar personligen om uttrycket ”total” är tillräckligt.

Som fanskara låg vi platta på rygg med blottad strupe då. När vi mötte Gefle 2005 var läget det exakt motsatta.

Den relevanta frågan är förstås: var är vi nu? Och detta är min poäng: Vi supportrar måste också börja ställa om. Nä, vi är kanske inget topplag ännu, men man bör på goda grunder kunna börja hoppas på en placering på övre tabellhalvan redan i år om vi lyckas med marginalerna lika väl som mot Örebro. Hopp är någonting viktigt. En mycket klok och citatproducerande tidigare tränare brukade säga ”det man vattnar, växer” och mycket ligger i det.

GLÖM GEFLE.

Bajen ska aldrig gå in mot ett motståndarlag med skorna i nypan och bara ställa in dem på Nya Söderstadion, vårt eget Sarajevo. Men det börjar bli dags att rakryggat börja förvänta sig litet mer. Lirarna måste lira som om nästa stund är den helt avgörande. Nummer tolv måste sjunga som om nästa minuts volym är det som mejkar eller brejkar truppens moral. Och vi måste alla, tillsammans, börja se Hammarby som ett blivande topplag, sluta be om ursäkt, kasta av oss det sista superettanmöglet, och lägga ner att släta över sämre prestationer och snegla uppåt. Det är lika långt ned till Nannes Kalmar som det är upp till den ytterst temporära tvåan i tabellen. Det finns faen bara en väg.

Vi är på den vägen nu. Videojuggar, vykortsbrassar, youtubemittfältare, återvändarzombies och snapchatavslutare är beska minnen blott. Njut av utsikten, och resan.

Vi ska inte alldeles glömma Gefle.

Men vi kan definitivt unna oss att glömma att inte ens kunna drömma om att glömma Gefle.

Åtminstone tills vi nästa gång visar oss ha glömt att man aldrig får Glömma Gefle.