Både marginaler emot och en otillräcklig egen prestation – då är det svårt att störa en taggtrådsstinn serieledare på bortaplan. Det fick Hammarby erfara i kvällens match, där MFF ordnade 1-0 ur (knapp) offsideposition, och kväste tigerrändernas uppryckning kring paus med 2-0 i 49:e. Ett givmilt och stundtals hispigt HIF släppte sedan till ytterligare bakåt, och förlustsiffrorna kändes onödigt stora.

Haglet och spöregnet hann flytta över till det faktiska Danmark innan uppvärmningen, och innan avspark bjöds vi på en solskensstund när Johan Wiland tog emot en blombukett av MFF-kaptenen Markus Rosenberg. Detta till stående ovationer från såväl 801 på bortasektionen som 18 029 på hemmaläktarna. Dessvärre skulle detta inte bli den enda gången under kvällen, som den himmelsblå publiken reste sig i belåtenhet, vilket ju inte hör till vanligheterna på den framgångsmätta arenan. Och inte undra på det – ”Di blåe”, med både Anders Christiansen och Jo Inge Berget tillbaka i startelvan, stod nog för sin vassaste matchprestation hittills under säsongen. Då hade ett lite skadestukat Bajen föga att sätta emot, sett till hela tillställningen.

Det hade behövts en chockstart i Skåne, och den var nära. Hammarby tog avsparken och behövde elva sekunder för att sätta Muamer Tanković i ett vasst skottläge, där avslutet smet halvmetern över. Och det föregicks av ett uppspel som Bjørn Paulsen knoppade fram, via Pa Dibba. Dansken hade bokstavligen en huvudroll i Bajens anfallsspel och vann inledningsvis exakt allt i luftrummet, medan gambiern från Dalen stod för en otrolig arbetsinsats längst fram i banan. Paulsens nygamla roll högt upp blev dock Jakob Michelsen tvungen att rucka på i paus, men det återkommer vi till.

I en frejdig matchinledning utjämnade Christiansen halvchansfördelningen med en distansboll som fräste över Wilands ribba, tre minuter in, och Bergets nick ytterligare tre minuter senare höll på att få en obehaglig båge men blev för hög. Av den räddhågsenhet som skulle prägla HIF senare såg vi i alla fall lite i början; kombinationsspelet andades självförtroende, och höll på att resultera när konstant överlappande Birkir Már Sævarsson samarbetade med Jiloan Hamad – även han tillbaka på gamla hemmaplanen – och vred sig in i straffområdet, men fick för trångt kring sig.

Med elva minuter på uret sökte lika offensive högerbackskollegan Anton Tinnerholm den straff han under året vant sig vid att få med sig, i duell med hårt ansatte Mats Solheim. Stunsen i trampolindyket imponerade, men ändå. Halvtimmen in kom istället det gula kortet sedan Tinnerholm gjort ner Tanković. Och visst kan man prata om de där marginalerna – det borde ha varit rött där, det borde vinkats för (knapp) offside vid Erdal Rakips 1-0-mål i 21:a… men frågan är om det hjälpt.

För hemmabaljan hade föregåtts av en sanslös sekvens, där Sævarsson karaktäristiskt räddade framför mållinjen. Hamad friställde Dibba, men Johan Dahlin kom ut för snabbt. Spelet vände, och Wiland kom ut snett varpå Rosenberg kunde runda honom, men Mads Fenger stod i vägen. Wiland klarade i nästa moment urstarkt Rakips skott ur nära högerläge, innan han alltså fick hjälp av Birkir med Christiansens retur. I samma veva drog Jeppe Andersen på sig den tredje varning som gör honom indisponibel på onsdag, och olyckan kom alltså inte ensam; Rakip stötte – efter ett olyckligt motlägg mellan Marcus Degerlund och Rosenberg – in ledningsmålet.

Det var förvisso enormt mycket kamp och intensitet som präglade resten av halvleken, men MFF var närmre 2-0 än något annat. Fenger, som fått cykelsparkar i ansiktet de senaste veckorna, fick halvtimmen in bollen i nyllet á la Olga Ekblom när han täckte skott. Sådant, och långa bollar på Pa, var vad HIF fick ägna sig åt fram till paus. Andersen var en av få som vågade försöka hålla i bollen i ett Hammarby som visade alldeles för stor respekt, men gick på en snurrfint från Christensen, och hade liksom Tinnerholm lite flyt med domarens intentionsbedömning. Inte ens en Boo Wiklandersk high ten mellan Solheim och Degerlund kunde muntra upp nämnvärt. Just innan halvtidsvisslan tilläts Dibba och ”Mujo” dra till ur samma vänsterläge jämte halvmånen, men 1-0 var alltså likväl smickrande.

Det var inget fel på Fengers ansikte efter bollsmällen, men en annan skadekänning gjorde att Kennedy Bakircioglu fick ersätta till andra halvlek, medan Bjørn klev ned bredvid Marcus. Återigen fick Bajen till en vass chans, den här gången 30-talet sekunder efter avsparken. Jeppes kanonträff från 25 meter såg Dahlin nästan ut att vilja akta sig undan, men MFF-målvakten fick bollen i axeln, och den studsade sedan rätt ur hans synvinkel.

Hammarby såg ut att få råg i ryggen av detta och av ikonen Kennedys närvaro på planen, och tog för sig betydligt bättre de kommande minuterna. Scenförändringen med betydligt mer eget etablerat spel höll i sig ganska länge, men det handlade delvis om att hemmalaget kostade på sig att släppa över initiativet. Det kunde man nämligen, eftersom Johans räddning till högerhörna när Carlos Strandberg avslutat följdes av en nick i nät från Berget, helt solo i första ytan… i 49:e.

Om nu Tinnerholm risas här, så ska Rakip rosas, då han tydligt tröjdragen av Solheim valde att stå upp och försöka sätta Strandberg i öppet läge där Sævarsson hann emellan. Tyvärr lär Rakips insats i kväll uppskattas än mer av MFF-publiken. Med halvtimmen kvar satte han dit 3-0, på returen efter att Wiland motat Rosenbergs friläge med näven, en chans som uppstod då Paulsen läste en djupledslyftning fel. Även detta baklängesmål kändes opsykologiskt, och kom i ett läge då Hammarby fått serieledaren lite ur gängorna. Kennedy hade tryckt till Rosenberg rejält med kroppen och satt Dibba i en mot en-läge där Lasse Nielsen dock var för stark. Och MFF hade visat bekanta humörtappstendenser, då Bajen valt ”fel” sätt att ge tillbaka bollen efter skada.

Matchen var hur som helst punkterad här, givetvis. Oscar Krusnell byttes omgående in istället för Solheim, och HIF fortsatte att försöka jaga åtminstone en reducering. Allra mest försökte Dibba, som ordnade flera chanser åt sig själv, men utan att få till avsluten. Med kvarten kvar började MFF-publiken jubla för varje passning inom laget – på tal om ovanliga scener på Swedbank Arena. Snopet då att det överröstades av de tillresta grönvita, som bestämt sig för att åtminstone vinna den halvleken.

Men nöjsamheten hos hemmapubliken var förståelig. Alexander Jeremejeff kom in och nickade i stolpen i 80:e, man kostade på sig att sjunga Wilands namn efter ännu en parad när Jeremejeff vikit in från vänster och sökt bortre gaveln. Och när årets bortamöte med MFF ändade som det förra – himmelsblått mål i sista tilläggssekunderna – var det en jobbigt logisk slutpunkt. Andreas Vindheim fick fri central gata och serverade Jeremejeff, som säkert placerade in 4-0.

Siffror, MFF-HIF 4-0 (1-0):
Avslut 22-6 (11-3)
På mål 11-3 (6-0)
I ram 1-0 (0-0)
Hörnor 8-2 (2-1)
Frisparkar 12-6 (9-4)
Offside 3-1 (1-1)
Gula kort 3-1 (2-1); Andersen, hans tredje
Bollinnehav 55-45 (62-38)
Publik 18 830

Ytterligare matchfakta finns här.

Det finns inte alltför mycket positivt att ta med sig från denna bortamatch. Det skulle vara att den fungerar som tändvätska i så fall. Och så värmde sången från bortasektionen, långt efter slutsignalen, i förlustkylan. Förhoppningsvis får ”Blåvitt” sota för detta på onsdag – 20 613 har biljett och här kan du köpa din.

Foto: Bildbyrån