I årets julkalender, där vi tar en titt på 24 länder vars fotbollsprodukter inverkat på Hammarby Fotboll genom åren, är turen i dag kommen till Finland. Vi tar också tillfället i akt att gratulera till självständighetsjubileet!

Bild: urheilumuseo.fi

Inför säsongen 1989 flyttades ju Hammarby ner från Allsvenskan, efter 19 raka säsonger i högsta serien. Den av värvningarna som blev mest betydelsefull för att sejouren i Norrettan bara blev ettårig, det var nog rekryteringen av Kimmo Tarkkio. Den 23-årige anfallarens senaste klubbadress, Tiong Bahru i Singapore, ingav kanske ingen större respekt på förhand. Men han hade redan vid ankomsten till Bajen hunnit debutera i landslaget, efter att ha slagit igenom i HJK Helsingfors, och kom att bidra med tio mål under året. Fyra av baljorna gjorde Tarkkio i 4-0-hemmamötet med Karlstad BK i maj, inför 2247 på Söderstadion.

Viktiga höstpytsar blev det mot Väsby, Vasalund och Holmsund – poängen de gav möjliggjorde upplösningen på Tingvalla IP. Och i den klassiska slutomgången, som än i dag är ett öppet sår hos Vasalund, var det Kimmo som gjorde första målet åtta minuter in i bortamötet med KBK. Tiden i Sverige blev ändå bara ettårig. Tarkkio hade dock en fortsatt både brokig och framgångsrik karriär – han noterades för 33 A-landskamper och spelade under det tidiga 1990-talet för HJK, Haka och Lahtis. Men även i Portugal, för Chaves och Felgueiras. Senare återvände han dessutom till Singapore en vända, och spelartiden rundades av i kinesiska Guangzhou Evergrande.

Tarkkio hade också sällskap av en landsman 1989. Nedflyttningen året innan hade bland annat inneburit att Lasse Eriksson lämnade för Norrköping. Den skapligt otacksamma uppgiften, att ersätta mellan stolparna, blev Jari Poutiainens. 22-åringen anslöt från KuPS, som Bajen ju försäsongsmatchade mot i fjol. Han var säker på sitt svenska klubbval, efter att ha sett hemmamatchen mot GAIS, trots att den innebar nedflyttning.

– Det var 3000 på läktarna och en otrolig stämning. I Finland kan det vara 10 000 och ingen stämning alls. På kvällen hade Sportspegeln ett 15 minuter långt inslag om ”Krisen i HIF”. Jag tänkte att ”den klubben måste vara speciell, som får så mycket publicitet när det går dåligt!”, berättade Jari i Martin Nauclérs bok om Undret i Karlstad.

Och det hela gick trots allt riktigt bra; även om Jari delvis konkurrerades ut av Pelle Fahlström 1990, så lyckades den finske keepern med det han föresatt sig – att gå upp i och spela i Allsvenskan. Poutiainen var till en början utespelare, hemma i landets mest fotbollspräglade stad, Kuopio. Men någon showman á la Mark White var han inte som målvakt, om än duktig med fötterna. Säsongen 1989 började illa för Jari, som skadades i andra matchen och sedan återvände i spel för tidigt med flera plattmatcher som resultat. Men under hösten höll han nollan nio gånger – förstås också i 6-0-klassikern i Karlstad:

– Bollkallarna på Tingvalla frågade mig i halvtid om de kunde få mina handskar efter matchen. ”Ja, om ni är snabba att skicka tillbaka bollarna”, svarade jag. Och frågan är om det ibland inte fanns två bollar på planen samtidigt. Bollkallarna gav oss tolv sekunders marginal, menade Jari, som ju mycket riktigt fick se Niclas Jönsson ordna avancemanget i allra sista stund.

(Någon intervju med Tarkkio till boken fick aldrig Nauclér. ”Honom vet man aldrig var man har”, konstaterade Poutiainen om landsmannen.)

1992 anlände näste finländare till Bajen, när Hangö IK bidrog med mittfältaren Anders Lahtivuori. HIK, från Finlands sydligaste stad, var 1996 ett mål ifrån att skrälla och gå upp i högsta serien på HJK:s bekostnad. 21-årige Lahtivuori hämtades således från andraligan, och rent krasst var det knappt att Hammarby höll bättre klass än så den här säsongen. IFK Sundsvall och IFK Luleå kom före i Vårettan norra, och i Höstettan östra kunde HIF inte rå på Degerfors. Bidragande till missräkningen på hösten var givetvis 0-4-hemmaförlusten mot tvärjumbon Hertzöga, och det hjälpte inte ens att Eskilsson skyfflade dit 16 mål på lika många framträdanden.

Anders hade heller ingen speciellt lyckad tid på Söder. Efter att ha spelat hela försäsongen vägrade han att åka med till det serieförberedande träningslägret på Kreta, eftersom han ännu inte fått ut sin första lön, från den vid denna tid ständigt ekonomiskt krisande klubben. Lahtivuori bänkades sedan under hela vårsäsongen – men togs ut till bortamötet med Kiruna FF, fotbollssektionens nordligaste match genom tiderna, något han knappast blev glad över, trots att tränare Kenta Ohlsson då faktiskt bytte in honom… En ofattbar publiksiffra avslutade säsongen 1992 – bara 354 fanns på plats mot Forward. Det är onekligen svårt att greppa och långt ifrån den dagens verklighet.

Foto: Bildbyrån

Också ”bara” tio år senare, när Antti Pojha anlände till Hammarby, kunde nog få relatera till denna misär. Bajen var för första gången regerande svenska mästare, stod inför kval till Champions League – och värvade därefter: Ante Covic, Fredrik Winsnes, Max von Schlebrügge… Och landslagsanfallaren Pohja från Tampere United. Den klubben uppstod 1998 genom en fusion, men exkluderades 2011 från deltagande i seriespel, efter misstankar om pengatvätt. Tack vare supportrar levde föreningen vidare via en omstart längst ner i seriesystemet, innan man i likhet med Bajen Fans Hockey återfick sitt rätta namn efter fem framgångsrika år. Det sidospåret åsido – 2002 var det en finsk toppklubb som HIF värvade från.

Antti levererade direkt på försäsongen, med tio pytsar. Men även om Anders Linderoths första säsong blev ett mellanår, där mästarnas kontrakt säkrades helt först i sista omgången, blev det svårt att flytta på guldmakarna Andreas Hermansson och Peter Markstedt. Pohja, som själv också vann guld i Tammerfors 2001, gjorde 16 framträdanden där de flesta var inhopp. Fem mål blev det under debutsäsongen. Tre av dem innebar reducering och utökningar i Örebro respektive mot Kalmar FF och GIF Sundsvall, och lite symptomatiskt var det att Djurgården sedan vände efter finländarens ledningsmål i höstderbyt.

2003 var det sommarvärvade Dedé Anderson som stal rubrikerna, i Hermanssons frånvaro. Det hjälpte inte ens att speedige Antti skaffade sig en liknande frisyr som brassen… Han fick nöja sig med att fastställa 2-0-segern i Helsingborg och 5-0-siffrorna mot ”Giffarna”, och återvände 2004 till Tampere United. Efter utflykter till HJK och FC Vaduz samt 23 A-landskamper avslutade han 2010 karriären i Tammerfors, och precis som Charlie Davies, och många andra, hänger Pohja fortfarande med i allt som händer kring Bajen.

Robin jublar i cupen (Foto: Bildbyrån)

2010 anslöt vänsterbacken Robin Wikman till Hammarby från Häcken. 24-åringen från Helsingfors, som fostrats i Bjärred och först spelade A-lagsfotboll för Landskrona, hade två finska U21-landskamper på meritlistan. Bajen hade ju förlorat två vänsterfotade försvarare – Igor Armas och Emil Johansson. I träningsmatchen mot Mariehamn skadades dock Wikman, som fick vänta på seriedebuten. Wikman tog sig tillbaka efter den snöpliga skadan, men fick bakslag, och konkurrerade med såväl Fadi Malke som Mauro Saez Jarpa. Finländaren fick nöja sig med fem Superettan-matcher under året, men deltog i cupäventyret. 2011 hårdnade konkurrensen ytterligare, när Hammarby TFF även bidrog med Erik Figueroa, men Robin stod åtminstone för ett framträdande mer detta år. Därefter har Wikman spelat för Nacka FF och för FC Stockholm Internazionale.

Foto: Peter Jonsson och vpsjuniorit.fi

Slutligen finns också två färskingar, bildligen och bokstavligen – nära i tid och i kategorin påläggskalv. Precis som Tarkkio har Mikael Leino en bakgrund i JJK från Jyväskylä. Under försäsongen 2014 tränade han med de stora killarna, och i cupmötet med Degerfors – det i stormvindar på Stora Vallas C-plan som Bajen vann med 3-1 – fick 18-åringen sina enda minuter i A-laget när han hoppade in. Efter en vända i Huddinge återfinns ”Miksu” numer i Sollentuna. Och den 21 september i år debuterade Eeti Ämmälä, en bitig offensiv pjäs född år 2000 från VPS i Vasa, för Hammarbys U19-lag. Kanske berättar vi om honom i en sådan här text kring 2037?