I årets julkalender handlar det om återblickar på influenserna som 24 länder bidragit till Hammarby Fotboll med. I dagens tjugotredje lucka är turen kommen till Island.

Foto: Hammarbyiten

Vi som intresserat oss för faktorerna bakom de isländska framgångarna på sistone, med EM och VM, har snabbt insett att det verkligen satsats på knattarna och deras anläggningar. Inte undra på att nyss anlände Pétur nämnde träningsförhållandena när han skulle berätta i matchprogrammets snabbenkät, om det sämsta med Bajen. Det bästa med klubben menade han att familjekänslan och supportrarna var.

Och visst var det ett skönt och profilstarkt gäng som han anslöt till, från moderklubben Fram. Truppen ansågs 1995 ha varit för bra för att åka ur, och kvar i den fanns Peter ”Baresi ” Berggren, Pelle Fahlström, Jens Gustafson, Mikael Hellström, Johan Hammarström, Michael Möller, Leif Strandh, Jean-Paul Vonderburg… idel ädel grönvit 90-talsadel. Och så värvades också Patrik ”Pinnen” Andersson. Precis som Pétur inkvarterades anfallsgamängen på Russinvägen 12 i Hökarängen. Den grannrelationen hade sina sidor, minns ”Pinnen”:

– Nä, det går inte, jag är ju hundrädd sa jag, jag kan inte ha hunden.
– Nä, du, är inte hundrädd längre sa Pétur. För han brukade bara släppa hunden, han sket ju i det. Det blev ju bättre och bättre också. Unnur ska plugga och jag har landslaget, du måste ta hunden, sa han.
– Jamen, jag ska jobba, sa jag.
– Då får du ta med den säger Pétur.
– Jag kan ju inte ta med den till en ICA-butik sa jag.
– Jo, sa han, sen släppte han in hunden till mig.

Resten av den rafflande historien kan, och bör, du läsa här. Den isländska sagan om mittbacken Pétur Lekur påbörjades också snabbt, och har en stor plats i våra grönvita hjärtan. Pétur visade sig vara en fältherre av det slag som man inte ”borde” kunna rekrytera till Norrettan och matcher mot klubbar som Gute, Gimonäs Cykelklubb och Hertzöga. Han såg också ut att leda Hammarby tillbaka, så att devisen ”ett år i ettan” inte lakoniskt döptes om av fansen till ”100 år i ettan” jubileumsåret 1997, men som bekant slutade det med kvalförlust och en distansrökare från finländaren vars namn vi inte orkar nämna här.

1997 klev Bajen upp, och 1998 minns vi fortfarande med rysningar av såväl välbehag som ilska; domarbesluten gick emot i de avgörande lägena och bland annat det tillsåg att det inte blev något skrällguld för nykomlingen. ”Skåne-Micke” Anderssons gympasko-mål i Örebro innebar åtminstone lilla silvret och Marteinsson utsågs till Årets Försvarare vid Fotbollsgalan. Men när Hammarby mötte Gomel och Heerenveen i Intertotocupen 1999, fanns han inte med – statusen som kelgris fick sig en rejäl törn med flytten till Stabæk.

Men relationen skulle lagas fem år därpå, när Pétur också hunnit med en vända i Stoke City. Och efter återkomsten, där mittbacken återförenades med Anders Linderoth efter tiden i Norge, blev den starkare än någonsin. Sommaren 2003 anslöt förstärkningen, men en skada innebar att speltiden inskränktes till hemmamötet med Halmstad. Då passade Pétur på att avgöra, från sin vikarieposition på det defensiva mittfältet. Islänningen blev en viktig kugge under den starka perioden i 00-talets mitt, innan han rundade av hemma på ön med KR, och röstades 2004 fram som klubbens 13:e störste profil någonsin. Kärleken är minst sagt besvarad. För två år sedan besökte Bara Bajen hjälten, för en längre intervju som vi tycker bör ses av ännu fler än 3419 – klicka här!

Péturs namne och polare, Pétur Björn Jonsson, blev klubbens andre import från Island. Bajens bas Göran Paulsson berättade för DN:

– Givetvis har Petur Marteinsson haft ett finger med i den här affären. Paulsson. De båda var klubbkompisar i Leiftur innan Marteinsson hamnade i Fram, och sedan Hammarby. Faktum är att Petur Björn tränade en vecka med oss innan derbyt mot Djurgården.

Trots att det bara blev en säsong för Pétur Björn, hann yttermittfältaren etsa sig fast i det kollektiva medvetandet. Hans vana att, vid försäsongens grusmatcher på Stadshagen, pegga upp bollen med en grushög vid hörnorna… det blev motiv för en t-shirt, när Offside listade elva allsvenska kultspelare. Och så här passade Billy Rimgard fem år senare på att skriva om sin hjälte, i en recension av Jóhann Jóhannssons nya skiva:

Han var sinnebilden av exakt hur jag vill att en islänning ska vara. Han spelade i shorts och kortärmat på träningsmatcherna i februari, hade skägg och slet som en häst. I jämförelse med sina lagkamrater var han däremot en renässansman. Där andra i spelarintervjuerna i matchprogrammet angav »västernfilmer« eller »Friends« som fritidsintressen ägnade sig Pétur Björn åt diktning och måleri. Han var en poet och en konstnär. I min lilla fördomsvärld är det precis så jag vill att alla islänningar ska vara.

Foto: Bildbyrån

Gunnar Þór Gunnarsson, som naturligtvis snabbt fick heta ”Dubbel-Gunnar” hos supportrarna, anslöt likt Marteinsson från Fram. Detta inför säsongen 2006, då vänsterbackspositionen förstärktes med en av U21-landslagets nyckelspelare. Den snabbe Gunnarsson blev snabbt såväl ordinarie i startelvan som populär hos publiken, och debuterande i landslaget under sin andra vår på Söder, men ändå inte speciellt långvarig i klubben. 2008, när Bajen istället ville satsa på Emil Johansson, fick han fortsätta på annat håll – och att nästa adress blev Norrköping säger en del, om att där fanns kvaliteter som kunde nyttjas bättre än på en avbytarbänk. Sammantaget blev det 42 matcher i HIF och 43 i IFK, innan flytten till hemmaligan och KR.

Foto: Bildbyrån

Och utan att vara tarvlig mot Heiðar Geir Júlíusson, som spelade elva matcher på lån från just Fram 2007, något… så var det föga i den där beskrivningen av den isländske idealmänniskan Petur Björn som stämde in på den offensive 19-åringen. Uppenbarelsen var desto spensligare, köpoptionen nyttjades aldrig, men vad många nog missat är att karriären så småningom ändå skulle fortsätta i Sverige. Júlíusson hade sejourer i Ängelholm, Uddevalla, Brage och Gauthiod innan han som 30-åring återvände till Island. Heiðars mål mot Norrköping i Svenska Cupens kvartsfinal gjordes förgäves (han fastställde även 3-0 mot IFK Malmö i andra omgången), men en riktigt stor stund hade han i Bajen – den 13 maj exploderade 11 000 på Söderstadion på tilläggstid, när inhopparen gjorde matchens enda balja. Här kan du återuppleva läktareuforin.

På senare år har ju de isländska influenserna varit påtagliga i Hammarby, där vi dessutom i somras hade förmånen att se Birkir Már Saevarsson och Ögmundur Kristinsson representera klubben i landets succé-EM. Arnór Smárason finns ju kvar och knackar allt mer intensivt på dörren till VM i Ryssland nästa år. Och med den gedigna historik av isländska inslag, som Marteinsson påbörjade och där flertalet utmärkt sig ordentligt, så dröjer det nog inte länge alltför innan näste islänning stegar nerför slänten till Årsta IP.