Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Vårt stamhak för segeröl byter namn ganska ofta. På senare år har det bland annat gått under namnen ”Gyllene Kanelbullen” (märkligt, eftersom 90% av omsättningen är fatöl) och ”Good on the ball”. Nu heter det Pub Veliki Borac. Träbänkarna, chilinötterna och darttavlorna är alltid desamma, så vi återvänder gång efter annan. I år har det blivit fler öl än i fjol. En bra trend.

Det var under den andra bägaren med ”bara en till” som vi plötsligt hörde tydliga om än viskande röster bakom oss. En var grov och något sluddrig, den andra ljusare och väldigt precis.

”Jo, det är sant, jag har deras nya spelstrategi. Den kallas för Billealen”

”Men vad stårerå?”

”Jag har läst den tio gånger och jag börjar se linjerna. Det handlar framförallt om ’alternativa positioner’, verkar det.”

”Vaddå alternativa positioner?”

”Du minns hur laget har spelat förut?”

”Nä, men..”

”Alltså, för några år sedan kunde man ju tydligt känna igen Bajen på att INGEN på hela planen verkade veta vad den gjorde på en viss plats. Sen kom Nanne och hans tyska helplanspress med knuff, som inklusive visst urfegande från backlinjen och bristande arbetskapacitet på mittfältet resulterade i samma osäkerhet, men med ett längre lag?”

”Okej, omru sägere så”

”Jo, så var det,” fortsatte den ljusare stämman. ”Under Michelsen testade vi ett gäng olika spelvarianter, men ingenting fastnade riktigt där heller. Tokförsvar med ultrakontringar ersattes av hög press med många baklängesmål och mitt i alltsammans var felpassningarna ett tema eftersom ingen någonsin visste var någon annan var.”

”Uh, aha?”

”Men nu, förstår du, har jag hajat vad laget håller på med”

”För mig verkar det lika röri’t som alltid?”

”Det stämmer. Och för motståndarna likaså. Men bakom detta medvetna förvirrande ligger en väsentlig skillnad i tänk. Vi gör mål och vi passar mestadels rätt i år. Vet du varför?”

”Nä?”

”Alla vet exakt hur de ska agera, både  i sin låtsasposition och i den faktiska. Du vet ungefär vad vi har för laguppställning, va? ”

”Öh… 4-4-1-1 som går till….” (här avbröt sig den grövre personen för att räkna på fingrarna) 3-2-5?”

”Nix. Vi har en 6-3-1 som övergår i 1-1-8 i anfall. Fast det stannar inte där. Alla faktiska positioner är nya. Har du märkt hur Sandberg liksom spelar central anfallare ibland och högerflygare ibland? Hur Djurdjic växlar mellan toppforward och djupfallande ytterback med vissa drag av defensiv mittfältare? Paulsens mitt-ytter-back-fältaranfallare?

”Öh… kanske?”

”Nå såhär är det. Alla positioner är delvis personberoende. Men om vi tar några av de tydligaste: Junior har en personlig befattning som kallas ”Destruktiv mittmattläggare” – hans uppgift är alltså att låsa spelet i en oval från vår egen mittbox till motståndarens.”

”Som Jeppe ’rå?”

”Nä, alltså, han är ”Aggressiv Offensivförintare” och skall jaga ner och fälla alla som försöker ta sig från motståndarens box till vår. Borges är ”Stötande Snurrvisp” och skall således växla mellan ytterbackande och centrala övermannanden – alltså det som tidigare kallades ”göra gubbe”. Paulsen fungerar som ”Tokdefensiv Centertank” och hur det fungerar ser vi ju som alltid. Max von Schlébrügge hade en liknande uppgift på sin tid. Jille är en nyckelspelare även i denna uppställning; han kallas ”Bollförande väsen” – egentligen en dålig översättning av engelskans ”Will ’o’ wisp” som flimrar runt någon meter ovanför planen, lockar motståndarna till irrfärder och dyker sedan upp femton meter bort med bollen smetad på foten. Efter några varv runt i planens mittyta finns det inte EN motståndarförsvarare som är säker på vem han spelar mot. Och då smäller det till när spelaren som kallas ”Tokoffensiv Hemmaslägga” kommer in bakifrån och kapar åt sig bollen. Om inte den Aggressiva Offensivförintaren hinner före, alltså.

VI har fler positioner, men det lika viktiga är hur vi positionerar oss under match, det är nämligen väldigt sällan raka linjer.”

”Nä, de hajar jag”

”Ser du hur vi ställer upp i varje bollinnehavsögonblick, då?”

”Öh…nä?”

”Utgångspunkten är ett pentagram av de ovan nämnda befattningarna, eller någon av deras överlappare, centrerade runt Jille. Tre bollkontakter senare, uppstår samma pentagram 6,66 meter upp i banan med en annan mittpunkt och nästa gång det sker får motståndaren det djävligt svårt. Och det är då som vårt Bollförande Väsen lägger bollen på endera Hemmasläggan eller ”Dansant Murbräcka” som normalt spelas av Tankovic. ”

”Alltså… jag förstår fan precis”.

”Och ser du hur vår 442 egentligen ser ut? Nä, jag avslöjar det: ungefär 1-1-8 i anfall och 8-1-1 i försvar. Med max arton meters diameter runt bollen för den implicita oktogonen.”

”Det var…öh…precis det… jag skulle säga”. 

”Det är bra. Låt det inte läcka, bara. För när motståndarna ser vårt system, kommer de att börja vattna sina planer med vigvatten. Det är förmodligen det enda sättet att stoppa den här uppställningen.”