Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotobolls hållning.

Världen är komplicerad. Människan likaså. Och livet: förfärligt ogripbart som oftast. Kanske är det då naturligt att vi alla ägnar en stor del av vår tid åt jakten på det klara, raka och enkla. Man skulle våga påstå att känslan av att se och förstå, att verkligen KÄNNA och uppfyllas av en sanning, vilken som helst, nästan, är det vi alla strävar efter. 

För många av oss kommer vi närmast den där känslan när någon säger “Bajen” i vår närhet. Vi vet; har en omedelbar, instinktiv förståelse av vad som avses. Det behöver inte kläs i alla dessa ord som väller över oss i flöde efter flöde. Bajen är själens snabbknapp, ett kortkommando som alltid ligger som nummer ett under den grönvita knappen på tillvarons lagom smarta telefon. 

På läktaren är känslan som starkast. De som upplevt sig spränga tillvarons ramar under transcendental meditation, och hittar punkten allt handlar om, har nog en liknande upplevelse. 

Allt handlar om Bajen. 

Bajen är. 

Aoooum. 

Men så kommer någonting utifrån som stör upplevelsen. 

Bara det att sjukdom tvingar oss att lämna platserna på Nya Söderstadion och istället se matchen mot Göteborg i soffan är ju en sådan störning – av gravaste art, dessutom. 

Men det är inte bara det. 

Ty i teveupplevelsen ligger även att lyssna på de som kommenterar matchen. 

Jag förstår kommentatorerna. De har sin strid mot obegripligheten att utkämpa. Ibland blir då resultatet som under Göteborgsmatchen. 

Allt uppsnack handlar om ett Bajen i kris. 

Göteborg har tre lyckade matcher i rad och kommer med starkt självförtroende, heter det. 

När Bajen mötte samma lag tidigare i år och lyckades ännu bättre än Göteborg viftades det bort som lätta matcher. Men nu djävlar. 

Och jag förstår. Kommentatorerna behöver hitta någonting i en komplicerad värld som går att förhålla sig till. Bajen har få poäng på de senaste matcherna, Götet har full pott. Det är ett starkt lag mot ett krislag. Sure. Enkelt att kommunicera, lätt att omfamna för den som sätter studiostämningen.

Men alldeles fel, och intellektuellt ohederligt dessutom. 

Vi ser det här alldeles tydligt och vi lider av att se på förhand skrivna vinjetter om “Bajens Mini-kris” 

Så det är en krismatch. All dramaturgi är satt från första visselsignalen. 

Samtidigt, någonstans på nätet förklarar en Göteborgsanhängare att det är en måstematch för Bajen och en dussinmatch för Kamraterna. 

Men vi ska ju spela om saken också. Och efter en kris-avspark och några krispassningar och litet krisspel från vår sida kommer vi i ett desperat krisanfall och ett krisinlägg når kris-Gurra som krisskjuter, vilket målisen medvindsräddar till stolpretur som kris-Trawally skjuter obegripligt krislångt över och diskussionen övergår till frågor om vilken kris-värvning Steve är. 

Alla spaningar från kommentatorerna görs igenom krisrastret. Det som kallas “otur” för Kamraterna är undermåligt/alldeles för dåligt/krisartat för Bajen. 

Vi ser förstås en helt annan match. 

Om, frågar vi oss, OM det vore kris i Bajen och starkt i Kamratgårdsgänget, varför hänger alla blåvita med huvudet samtidigt som di grönvite väller över planen i våg efter våg med bröstkorgarna fulla av huff och puff? 

Vi ser ett bajen där Jeppe sväljer alla kontringar, där Joel, Gurra och Nahir lattjar järnet med motståndarnas backlinje, Darian slår pass efter pass genom alla Göteborgarnas tio utespelarlagdelar och allt är bara frågan om att vänta och se det mål som bara måste komma. 

Och då har vi inte ens nämnt våra wingbackars flyt i kanalerna, och firma Fenger & Paulsens solida defensivoffensiva helplanspress. 

Nej, det är ju på förhand givet att vi har en kris. En minikris, må vara – så långt garderar sig kommentatorerna men ändå. 

Kameran följer Berg under en längre sekvens. Hans uppsyn påminner min egen efter en bra festnatt. Mungiporna nedåt, skuldrorna nedsjunkna, gången haltande, ögonen kisande som om det gick att förneka allt som sker därutanför. 

Men Bajen fortsätter att krisanfalla. Och så visslar Nahirs förlösande häxpipa igenom luften, bränner hål i nätmaskorna och fortsätter ut i stockholmsnatten. 

Tonen svänger litet, men kommentatorerna klamrar sig fast. 

Livet är ju obegripligt och har dom nu hittat ett handtag att hålla sig i, så släpper dom inte. 

Man intervjuar i halvtid självaste överkamraten som är besviken, men hoppfull inför andra halvlek. 

Men andra halvlek fortsätter som den första avslutades och nu glöms spelet, och det fokuseras på försäljningskrisen. Vi “skeppar iväg” spelare och alla vantrivs och hur ska det gå? 

Det blir 2-0 och 3-0 och här börjar kommentatorerna ge upp. 

Kanske är det inte kris, ändå? Kanske är det alla de där små detaljerna – att en nick går i ribban i stället för in i nätmaskorna som förvandlas till det fjärilsfladder som utlöser en eldstorm av krisrubriker?  Kanske är det en missad straff för oss, ett gult i onödan eller någonting annat som på ett helt obegripligt vis har samverkat i den senaste tidens poängskörd? 

Det går inte att förhålla sig till när man ska analysera sådant i realtid. 

Men kris är det inte. 

Eller är det? 

Efter matchen, och en strid ström av hyllningsintervjuer som inte andas det minsta kris, konstaterar vi att om det är kris när Bajen dominerar varje sekund av matchen och släpper till ett skott på mål under 95 minuter spel, då vill vi ha kris varje dag på året. 

Om det är KRIS när Bajen för första gången någonsin verkligen visar att man lyckas scouta och förädla talanger, sälja dyrt, för att därefter plocka spelare från en helt ny nivå som ersättare och fira alltsammans med en bubblande flaska Cava Demirol i realtid på planen, då vill jag vi ha kris!

“Krislaget Bajen, här kommer Krislaget Bajen” 

Obegripligt, eller hur? 

Livet är inte enkelt. 

Men Bajen är allt.