Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Vad är det med bajaren och lidandet, egentligen? Vad är det för masochistisk ådra som drar oss så obevekligt, som flugor till en solmogen salami, mot smärtan, eländet och torskarna?

En klok bajenprofil som läst min krönikesamling ”Fullmåne över Söderstadion” som kom för tiotalet år sedan, konstaterade att mina krönikor på den tiden blev mer uppsluppna ju sämre det gick. Och samma märkliga självskadebeteende kan jag skymta hos många bajenvänner.

Ingenstans i något annat sammanhang har jag stött på folk som bär sin ångest som en medalj, som fyller minnenas pokalskåp med de största utskåpningarna och blamagerna som i Bajen.

Vad för djävla pack är vi, skulle man kunna fråga sig.

”Vana” skulle man kunna hävda. Men SÅ djävla dåliga har Bajen faktiskt aldrig varit. Vi må inte ha rekord i antalet SM-guld, men om det fanns en liga för bottenplaceringar, skulle vi INTE ENS VINNA DEN!

”Kultur” skulle man kunna påstå. Vi lever av lidandet, älskar det deppiga. Men det är ju inte riktigt sant det heller. Gemene bajare är ju gladlynt. Jag hörde härförleden hur polisens forensiska laboratorium undersökt DNA-spår från bajare och kommit fram till att det på mycket få punkter skiljer sig från de kemiska beståndsdelar man finner i en lagom kall öl.

Det bubblar och spritter om Bajen, således.

Nej, jag tror faktiskt att det där med lidandet är en fråga om …äkthet.

Vissa antagonister till vår vackra klubb kallar sig för ”Stockholms stolthet”, trots att man på rak arm nog kan räkna upp ett hundratal ting som gemene stockholmare är stoltare över än ett gäng rymlingar från Skansen. Andra antagonister till vår vackra klubb påstår sig vara ”överallt”. Forskare har slagit fast att även det påståendet HELT saknar grund.

Många motståndarklubbar bluffar och förnekar sig således igenom tillvaron, men Bajen bröstar både framgång och motgång.

En bajare är helt enkelt balanserad. Vi möter varandra – och ännu viktigare: oss själva – precis där vi är.

”Jo, vi torskade mot Häcken med 3-1, efter några besinningslösa goofar. Än sen då? Vi skulle naturligtvis gärna torskat större, men domaren blåste ju av matchen!”

Endast den som törs vara där den är, kan sägas vara fri. Endast den som känner sig själv kan kalla sig ”stark” på riktigt.

När antagonisternas  ”Alltid oavsett” förses med en villkorsbilaga som innebär att publiken har rätt att lämna i halvtid om vindarna blåser fel väg, och vid värre motgång förneka all kännedom om sporten, klubben och reglerna, förlorar det för evigt sin betydelse.

Men när vi står kvar, peppar, sjunger och – för all del: buar – i  95 minuter.. då är vi närvarande och äkta. Vilket är allt man kan begära av sina medmänniskor.

Vi ÄR trots allt klubben som gick till cupfinal och fick se våra starkaste stjärnor missa straffläggningen. Vi ÄR klubben som på 00- och delar av 10-talen förvandlade alla lovande värvningar till klumpfötter utan lagmoral, ”omvänd förädling” som det kallas. Och så ofta vi kan ironiserar vi över oväntade sätt att digitalt utveckla våra supporterskap. Men vi är också orimligt stolta över allt vi åstadkommer, över vår oslagbara läktarsammanhållning och det faktum att man får vara en bra så djävla stor klubb även i England för att rå på vårt publiksnitt.

Med detta sagt: KROSSA GNAGET!