Hammarby Fotboll

Ellen gjorde brunket till glitter

Av Mattias Jansson, Publicerat för 1 år sedan.

KIF, som med 14 tillgängliga spelare gjorde precis allt för att trasa sönder matchen på den givetvis helt ovattnade planen, lyckades sånär hålla emot till paus. Men på tilläggstid kunde Madelen Janogy ordna 0-1, innan hon fyllde på med 0-2 omgående i andra – och med dessa båda (!) mål i 47:e var tillställningen avgjord. Mot slutet återvände Ellen Wangerheim i allsvenskt spel… och hon var inte nöjd så, utan var iskall i friläget Maika Hamano skapadee. En brunkig tillställning blev då sprakande.

Peter Jonsson

I den 25-gradiga värmen var det ett, sett till cupfinalvinsten, något men inte mer än så roterat Hammarby som klev ut på en snustorr konstmatta. Matilda Vinberg som fick kliva av i tisdags ställdes över, till förmån för Vilde Hasund som ju levererade på minuten efter sitt pausinhopp. Längre bak i planen kunde Lotta Ökvist, efter en skadestörd inledning på den allsvenska säsongen, ta plats som vänstervinge. På andra flanken fick Emma Westin förtroendet, efter nyttiga inhopp. Kanske försökte en genomgående övertänd KIF-speaker locka tillbaka baksmällan, då en guard of honour-liknande grattisapplåd för cuptiteln tvingades fram ur hemmalagets elva innan avspark.

Det stod, som väntat, tidigt klart att KIF mest skulle få rikta in sig på omställningar. Då föll man lite grann på eget grepp, eftersom potentiellt snabba kontringar tappade fart på underlaget; farligt blev det sällan även om Simone Boye vid ett tillfälle behövde kliva in resolut framför sin anfallare så att Anna Tamminen kunde plocka upp motläggsbollen, i ett två mot två-läge. Frågar man KIF-bänken, så osade det förvisso även katt tiotalet minuter in då Maika Hamano fick bollen ur boxen med oklar kroppsdel. Hamano fortsatte i denna sekvens fram till höger och spelade Madelen Janogy, som åkte på en höftvärmare men kunde återgå i spel efter ett par minuters säkerhetskoll. Och väl var ju det.

KIF tog, fullt rimligt i sin situation då en bra prestation med olycksaligt slut i Piteå helst skulle följas upp med åtminstone 0-0-pinnen, oerhörd tid på sig vid igångsättningar kring fasta situationer av alla de slag. Inkast lämnades över till mittbackar, hörnor behövde det fnulas ordentligt kring innan läggare tog sig ut och när Tove Enblom fick en känning i axeln, så vet vi såklart inte om den var reell eller taktisk… däremot ser vi hur hemmaklubbens medicinare gör low-fives med hela den utespelarskara som nu kan gå ut mot bänken för en timeout.

Bajen såg väl inte oförskämt fräscht ut efter partajandet i veckan, men lät sig likväl aldrig provoceras eller störas av motståndarnas krassa matchplan. Målchanserna i första halvlek var grönvita – och båda lägena under ordinarie tid låg Alice Carlsson bakom, efter att ha tagit fram bollen långt fram i planen från sitt mittlås och hittat offensiva pjäser med rentav utsökta stickare. Med 18 minuter på uret var det Maika Hamano som fyllde på och spelade in, varpå Julia Roddar fick skottläget; tätt utanför via rödklätt ben. Och tre minuter senare friställde hon Hasund, som sköt men inte lyckades överlista utrusande Enblom.

Målet skulle ändå komma, men lät alltså vänta på sig till den tilläggstid som borde varit dubbla den trea som visades upp. Det räckte också, för Ökvists tidigt slagna djupledsboll i 47:e snappades upp av Janogy, som rundade Enblom och även fick bollen förbi den kvarvarande fläkande backen. Ett blytungt mål i dubbel bemärkelse, minst.

Henric Wauge

Okej, allt tydde inte på att andra halvlek skulle bli en transportsträcka. 99 procent då, samma andel som ytan av planen där solen gassade. Men omgående efter paus såg Janogy till att tåpaja spiken i kistan. Återigen svarade Ökvist för passningen, nu ett inspel från vänster, men det ska mycket till för att Lotta får en passningspoäng. I målområdets gröt hann, bland annat, Enblom få bollen bortsparkad från händerna av en lagkamrat. ”Madde” lyckades, i duell med en handfull, till slut få till ett avslut som räckte för att förpassa lädret över mållinjen.

Halvannan minut efter 0-2 fick KIF faktiskt fram en första rejäl målchans, då otacksamma anfallaren Maja Bodin skickligt volleyavslutade efter ett vänsterinlägg, men tätt över. Och inte för att ta något ifrån Adelina Engmans pausinhopp, eller ifrån Ellen Gibsons tidiga övertagande av Roddars balanserande uppgifter. Sara Kanutte och Jonna Andersson kom in för ytterligare fördelning av minuter i kroppar. Men transportsträcka var ordet. Lägen fanns, fast Bajen hade varken orken i den 25-gradiga värmen, eller någon slutomgångshunger efter fler mål.

Förrän i 78:e – även om Cooney-Cross hade en fin distansträff i ribban just i den minuten. För då sprintade Ellen Wangerheim in, efter att ha värmt upp med att ösa in mål i två F19-matcher, och de 56 veckorna av rehabkrigande var nu över sett till allsvenskt spel. Det är ingen hemlighet att anfallaren och jämnåriga Hamano klickat bra utanför planen – och i 92:a kom djupledsbollen mellan mittbackarna och den perfekt tajmade löpningen. Och nu får slutligen ”Gibbe” vara ”Gibbe”, för vi behöver kunna vara på förnamnsbasis med den här sortens kyla – Enblom rundades som om det var frilägen som köttats i gymmet det senaste året och 0-3-bollen rullades in. De 201 på bortasektionen, bland ”1683” totalt, som sjungit Ellens namn i en kvart trodde knappt sina ögon… samtidigt som det såklart var en sekvens som man sett maken till förr.