I februari 2003 publicerades Hans-Olov Öbergs första krönika här på hammarbyfotboll.se. Dags för 15-årsjubileum med andra ord – här är hans senaste alster.

“Man måste hålla sig undan, vara för sig själv, försöka att inte tänka så mycket. Inte läsa några sportsidor, framför allt inte den enda lokaltidningens – jo, det är sant, den här staden har bara en dagstidning och den är … låt mig diplomatiskt kalla den patriotisk, då förstår ni – inte gå in på forum och chattar eller ägna sig åt sociala medier. Man måste orka fortsätta tro på livet även om detta kan fortgå ända till nästa säsong. Man gör bäst i att tänka på de goda dagar man upplevt, och på de som ändå väntar.”

Precis som allt är i rörelse har allt sin början, och för oss var det egentligen ännu tidigare. Jag tänker att det allra första var på en rad mitt i ett böljande sjungande lyckogråtande grönvitt hav ögonblicken efter att Nahir Besara klackat in segermålet. Ja, det var nog då. Resten är, som man säger, historia. Det gäller att ta vara på de små underbara tingen.

Det var kommentaren från en av de besegrade blåränderna som satte mig på spåret.
”Jag fattar inte hur det blir så här. De gör mål på helt sjuka sätt”.

Kommentaren visar precis vad det är frågan om. Jag har letat så länge efter just denna förklaring.
När Bajen är bra, gör vi mål på ”helt sjuka sätt”.

I det flöde jag läser, är det inte bara outbildade trollkoleriker i glesbygden (ett bekvämt sätt att rationalisera bort avvikande åsikter ur ett flöde) som hatar, nästan gråter av rädsla och unilateralt dömer ut 30 000 människors passion som ”oacceptabel”. Tvärtom handlar det om civiliserade människor, samhällets stöttepelare som både sett till formella meriter och sin vardagliga gärning skall ha verktyg att uppfatta och analysera olika kulturella koder.

Vi har en god känsla i kroppen när vi osedvanligt sent kliver in på arenan inför matchen mot Starke Arvid IF, jag och C. Startelvan presenteras just och ser intressant och taggad ut. Jag tar en bild utan särskilda ambitioner och lägger ut i flödet med den omvända jinxtexten ”Det här kan väl bara gå åt helvete?”. Jag känner mig otroligt smart i min relation till ödet, eftersom alla inlägg av positiv karaktär tidigare om åren ”Nu kör vi! Krossa xxx” bara belönats med ett svidande fulfinger i ögat av sagda öde. Så: omvänd jinx it is.
Och efter fyra minuter kan jag nästan höra hur det där djävla ödet ligger och skrattrullar på golvet bakom mig. ”Är du mör nu, knubbis?” liksom.

Passningen är en självklarhet. Den är smörjmedlet som får lirarnas positioner att leva, pulsen i matchomloppet och leveransen av syre till avslutskapillärerna. Passningen är den felvända överlappningsklacken till framrusande avslutare som får taket att lyfta. Den är den fega alibiflykten bakåt; eller ett inlägg från Salle som tar mark på Nynäsvägen.