Bajen fick det viktiga första målet, tidigt i andra, och anfall var sedan bästa försvar – AIK trycktes tillbaka och fick aldrig utrymme att ladda om för någon forcering. Dubbla derbytrepoängare mot AIK i oktober alltså, efter två magiska söndagar i följd på hemmaplan. I dag visade Hammarby kapaciteten som finns där. Såväl på planen som på läktaren, som äntligen fylldes till bredden.

Med två påtvingade förändringar visste vi på förhand att Hammarby behövde möblera om i trebackslinjen, där Simon Sandberg fick en nygammal central roll. I andra ändan av planen valde Milos Milojevic att låta Astrit Selmani inleda på bänken medan Akinkunmi Amoo och Gustav Ludwigson tog hand om anfallssysslorna inledningsvis. Duon skulle sedermera leverera det matchavgörande målet.

Men om vi börjar där vi ska, så inledde Hammarby starkt. Det dröjde tre minuter innan bollen överhuvudtaget befann sig på defensiv planhalva, vilket kändes skönt, även om de fasta situationer som blev utdelningen kunde ha nyttjats bättre. Matchens första riktiga läge, tio minuter in, blev dock gästernas. Efter en svartgul hörnvariant från höger fick avstängde Nicolás Stefanellis ersättare Filip Rogic bara på en strumprullare till direktskott, men avslutet hade kunnat ställa till det om bollen ändrat riktning på något av de många benen i målområdet. Istället kunde David Ousted skopa upp den.

Vi fick inte se särskilt många målmöjligheter i första halvlek. Men väl ett besynnerligt avbrott på halvannan minut då Eric Otieno hade behövt kardborrband till sina pjuck, varpå domarteamet tyckte att resten av planens aktörer snällt kunde vänta. Istället passade de båda kortsidorna på att komma med ett gemensamt debattinlägg i frågan om villkorstrappan. Ludwigson hade sedan en halvchans efter att Aziz Mohammed Ouattara funderat nästan lika lång tid som skoknytningsavbrottet på var han skulle göra av bollen från mittcirkeln, mot ett lågt stående AIK. Strax därefter spelade Mikael Lustig ett högt spel då han lade sig platt vid en axel mot axel-duell med Mohanad Jeahze, som hade haft gott om grönvita att måtta inlägg mot om frisparkssignalen uteblivit.

Bajen hade ett fortsatt ganska tydligt grepp om händelserna, även om AIK ju inte direkt är ett lag som oroas av sådant, så länge det inte mynnar ut i konkreta lägen. Vilket det alltså sällan gjorde. Med en riktigt hundraprocentig träff hade visserligen Jeahze kunnat hota Kristoffer Nordfeldt, efter att Amoo serverat honom via en vanvettig delikatess långt över allsvensk nivå – nedtag, lyft över Bilal Hussein och en slicead volleycrossboll på Jeahzes läpp.

Men precis som i matchinledningen var de reella möjligheterna mot slutet svartgula. Med sju minuter till vilan rann Nabil Bahoui igenom, men utan att få den träff han tänkt sig – Ousted svarade ändå för en bra enhandsräddning. Och efter den följande hörnan slog Ousted insparken rakt i gapet på en Bahoui som tjuvat några decimeter över linjen, och via Sebastian Larsson fann Zack Elbouzedi. Irländaren bommade dock ganska grovt – 0-0 i halvtid.

Läktarna pockade på den visuella uppmärksamheten även när lagen klev ut för en andra halvlek som AIK inledde något bättre, med flera hörnor och en lite annan fart i spelet. Hammarby skulle dock få mer av den varan offensivt då Astrit Selmani, tio minuter in, ersatte Vladimir Rodić och anslöt sig till Amoo och Ludwigson där framme.

Efter bara två minuter på planen var Selmani sedan involverad i det matchavgörande målet. Darijan Bojanic vann bollen när Henok Goitom inte var snabbtänkt nog på mittplan, och skickade den snabbt vidare centralt. Därifrån såg Selmani att Ludwigson var på väg att tvinga in Sebastian Larsson i en löpduell. Den slutade som sig bör – upplänningarnas kapten hängde inte med, och det gjorde heller inte Alexander Milošević, när Amoo sprintade fram och stötte inspelet i öppet mål.

Bojanic visade utöver fler duellvinster än den nyss nämnda också upp ett skönt lugn med bollen i pressade lägen på planens mittersta tredjedel, något som förstärkte känslan av att tryggheten fanns där överlag denna söndag. Rutin klev Jeppe Andersen också in med i halvlekens mitt, då han ersatte en Williot Swedberg som även om han inte riktigt kommit loss bidragit till att trötta ut motståndarna.

Hammarby var sedan närmre ett 2-0-mål än att AIK skulle få utdelning, i en kvitteringsjakt som gästerna aldrig riktigt gavs utrymme att inleda. Med 20 kvar att spela blev det otroligt trångt när Selmani och Andersen försökte såga sig in till vänster i straffområdet, men plats fick ändå Ludwigson för ett rappt avslut som Nordfeldt fotparerade. Ett par minuter senare friställdes Selmani av Bojanic, och såväl anfallaren som målvakten gick för fullt i det friläge som förvaltades med nätrassel – men en offsideflagga med tveksam riktighet kom upp. Amoo kom sedan med kvarten kvar till avslut efter en omställning och upprullning, men skottet hamnade inom keeperns räckvidd.

Egentligen var AIK allra närmst en väg tillbaka in i matchen då en grönvit variant på högerhörna slutade med att Sandbergs inlägg täcktes, och bollen for rakt ut centralt mot Bajens planhalva, men dit tog sig Ousted påpassligt för att bryta. Istället lyftes bollen åter in i offensivt straffområde, där Selmani fick på en halvvolley ur vänsterläge och från nära håll, som smet centimetern utanför bortre stolpen.

Fram till tilläggstiden, då’rå. För där var inbytte Bojan Radulović ett bättre avvägt direktavslut ifrån att hitta in innanför målramen, sedan AIK tagit sig fram i vänstra korridoren. Det sista som hände blev Bjørn Paulsens nästan för kyliga hemnick vid den sista av flera svartgula lyftningar, som Ousted fick tag i – en aktion som såg värre ut från långsidan i realtid än på reprisbilderna. Hammarby kunde fira en minst sagt skön återgång till normaltillståndet beträffande herrallsvensk inramning, som inte hade kunnat bli skönare än genom en derbyseger.

Foto: Bildbyrån