Efter förlusten på Hisingen den 1 juli blev Hammarbys resultatrad 15-1-1 med 55-19 i målskillnad. Med slutomgångens hemmarevansch mot Häcken hemräknad avslutade Bajen hösten genom att gå rent de åtta sista omgångarna. 65 poäng räckte ändå inte ända fram till mästartiteln – HIF får i år nöja sig med lilla silvret. 2020 finns mycket att ta med sig in i, bland annat dagens 4-1-seger, och då väntar spel i Europa.

Som traditionen påbjuder fick vi se seriens maffigaste halsdukshav i sista hemmamatchen, som ju också var säsongsavslutning i år. Och bland den extra snålt tilltagna tårtbiten med bortasupportrar applåderade de flesta bland 37 snyggt nog övriga 31 000, efter sånginsatsen vid inmarschen. Fullt så gemytlig var inte stämningen på planen, där Vladimir Rodić och Dennis Widgren tagit tillbaka var sin plats i startelvan. Redan med två minuter på matchuret hade såväl Mads Fenger som gästernas Ali Youssef varnats.

Åttonde minuten fick storpubliken visa hela känslospektrat. När bortakeepern Peter Abrahamsson behövde hjälp att knyta skorna och detta tog lång tid vid en inspark rasades det, och när beskedet från Östergötland om Norrköpings 1-0 övergick visselorkanen i måljubel. Men att ta en storseger på beställning mot den svenska fotbollens okrönta furbo-mästare Häcken visade sig vara betydligt knepigare än att, så där i förbifarten och av bara farten, göra sex mål på Falkenberg eller AFC eller Göteborg.

Häcken trasade ner tempot efter bästa förmåga men tog sig faktiskt också till ungefär lika mycket konkret på offensiv planhalva. Matchens första riktiga farlighet, halvtimmen in, var dock grönvit. Efter en gulsvart framstöt där Davor Blažević fick tippa undan inlägget, så hjälpte Simon Sandberg till att rensa bollen vidare undan längs högra sidlinjen. Då återerövrade Rodić, vid mittlinjen, och en snabb motattack sattes i verket. Via snabba passningar från Nikola Djurdjić och Muamer Tanković fick Rodić skottläget, till höger i boxen, men för mycket fot under bollen.

1-0-målet var då fem minuter borta, och kom precis efter att lagen haft var sin skaplig chans; Kačaniklićs nick efter Darijan Bojanics frisparkslyftning från vänster och augustivärvningen Gustaf Nilssons i sista stund täckta näravslut. Upprinnelsen till den efterlängtade nätkänningen var Jeppe Andersens stickare till Tanković, som tog fart centralt. Via ”Vladi” gick bollen snabbt vidare till ”Niko”, som direktskarvade mot ”Alex”. Kačaniklić tog emot, skar in från höger och avslutade distinkt med en låg boll invid första stolpen.

I det läget hade dessutom ”Peking” utökat till 2-0 mot DIF, samtidigt som Malmö FF gått ifrån till en lika stor ledning i Örebro och därmed var före Bajen på målskillnad. Måldifferens såg det alltså länge ut att handla om i guldstriden, där Hammarby öste på rejält och var en ramträff ifrån att också ordna 2-0. Bara tre minuter efter 1-0 prickade Vladimir ribban från nära håll – bollen styrdes dit av Abrahamssons reflexnäve. Anspänningen som funnits där så länge det stod 0-0 var som bortblåst, men ytterligare utdelning blev det inte innan vilan.

Inledningen av andra halvlek saknade logik, sett till händelseutvecklingen och vad den innebar för det som stod på resultattavlan. Hammarby öste på rejält; gick ut till den egna avsparken som om man släppt in 0-1 i 92:a i ett derby, när det nu gällde att få dit ett 2-0-mål. Men utan att få utdelning. Och istället fick Häcken luften att gå ur varje strupe på läktarplats, då Nilsson tog emot en central stickare och hade flyt med ett snavande mittlås. Ett distinkt avslut senare var Bajen tre mål ifrån guldet, en marginal som bara drygades ut därefter.

Dessutom tog Häcken skickligt tillvara på de ytor som ofrånkomligen bjöds. En jobbigt lång stund kombinerade sig gästerna vägvinnande och inte minst tidsödande, ur grönvit synvinkel, i uppsåt att också ta ledningen. Den gulsvart präglade perioden varade dock bara i tiotalet minuter, och avbröts av ett 2-1 som faktiskt kom lika ologiskt som 1-1, strax efter att Vladimir tydligt sökt om än inte filmat för att vinna straff. När vi tittat igenom årets baljor, för att välja kandidater till Bajengalans ”Årets Mål”, har påfallande få av alla fullträffar varit sådana där Puskás Award-strutar. Denna balja, där bollen gick som på ett snöre till säkert avslutande Djurdjić i 66:e, var ännu ett argument för att döpa om omröstningen till ”Årets Anfall”.

Och här fick Bajen en ketchupeffekt som hade behövts tidigare i matchen, för att ta kommandot i täten och för att till slut klå Malmö FF-målskillnaden. Fyra minuter efter 2-1 låg 3-1-bollen i Abrahamssons nätmaskor, ditförpassad av Rasmus Lindgren. Djurdjić sökte här Tanković med sitt inspel från vänsterflanken och ”Mujo” hade nog delat skytteligatiteln om inte mittförsvararen försökt bryta.

Eftersom MFF redan fått dit fem mål, och DIF dessutom hämtat upp sitt underläge, så blev den fortsatta forceringen ganska vemodigt inramad. Extra känslomässigt blev det på alla fronter med tio minuter kvar av ordinarie tid – då ersattes Sandberg av Mats Solheim. Norrmannen gjorde antagligen sitt sista framträdande för Hammarby och slutpunkten blev i så fall filmisk. Bojanic drygade ut sin assistligaseger med en riktig smörboll från vänster och mittlinjen, och Solheim som dröjt sig kvar där uppe språngnickade dit 4-1, i femte och sista tilläggsminuten. Ett passande grönvitt avstamp inför 2020, trots allt.

Matchfakta finns här.

Foto: Therese Back