Hammarby hamnade i brygga mot Göteborg, men vände snabbt på sillfilén – Kennedy Bakircioglus frispark och första balja för säsongen kom bara fyra minuter efter 0-1, och Sander Svendsen tryckte ytterligare tre minuter därpå dit segermålet. ”Blåvitt” saknade inte chanser till en poängfångst, men Johan Wiland och hans tidigt ommöblerade försvar bärgade hem vinsten.

Någon menade lite syrligt att Alf Westerberg, IFK-huvudtränare sedan mitten av juli, har en aura á la sosse-fullmäktigeledamot från Mölndal. Skåningen påpekade också i innerplansintervjun inför avspark att ”det kanske låter osexigt, men det är kollektivet som gäller”. Det skulle han dock bli två om – arbetsviljan var obändig och revanschsuget stort hos Jakob Michelsens mannar, efter det smärtsamma nederlaget i Malmö senast, och efter Göteborgs sena kvittering i vårens bortamöte.

David Boo Wiklander välkomnades med varma servetter och stressades till en hörna fem minuter in, men i övrigt var det just Göteborgs hörnor som gjorde chansfördelningen jämn i första halvlek. Lite oreda skapade också det tidiga mittbacksbytet som Bajen tvingades till, när Mads Fenger såg ut att sträcka sig när han skulle spela upp bollen i banan, redan tio minuter in. Johan Wiland stod i vägen med en jätteräddning med näven halvvägs mot paus när Mix Diskerud, en av planens huvudfigurer, nickade helt sopren vid en serve från vänster.

Hammarbys lägen låg länge den, i vanlig ordning, konstant överlappande Birkir Már Sævarsson bakom. Det var flera gånger bara (eller ”bara”) den allra sista tajmingen som saknades, när Pa Dibba (ensam på topp) eller de nya lagkamraterna Sander Svendsen (tillbaka efter skada, framför i högerkorridoren) och Muamer Tanković (till vänster på mitten) störtade fram. Rogne, som ju nickat Bajens mål i nät på Gamla Ullevi, höll på att ställa till det för sig även här – minuten innan nämnda IFK-praktchans. Dibba vann bollen framför offensivt straffområde och serverade Tanković ett skottläge, där projektilen dock fastnade på Emil Salomonsson.

Inte minst i form av kapten Kennedy Bakircioglu, sittande bredvid Arnór Smárason, hade Hammarby extra många good on the ball-fötter på planen. Och det syntes allt mer framemot paus, som med tio minuter till vilan, när några riktigt fina kombinationer förpassade bollen ut till Svendsen. Detta inlägg var precist, och så löpte Dibba rätt, men försöket att vinkla bollen tillbaka mot Pontus Dahlbergs första burgavel bommade med ett par meter. Smárason visade även han att det finns känsla i inläggsfoten, när han hittade Pa som fick ett andra jätteläge kort efter det förra, men inte kom rätt till bollen från nära håll.

Ytterligare två intressanta sekvenser bjöds storpubliken på i makrillvädret. Diskerud låg kvar med smärtor på mittplanen, och ”Mujo” med flera håll i bollen istället för att spela den över sidlinjen. Man stannade upp och visade tydligt att man tänkte lira. Precis så enkelt kan sådana situationer lösas – men det förutsätter förstås att det försvarande laget är öppet för möjligheten, som IFK var här. Och när Göteborg ordnade sin femte hörna stod Hamad, Dibba och Svendsen alla omställningsredo vid mittlinjen – inte uppseendeväckande i sig egentligen, med tanke på vilka svårigheter ”Blåvitt” hade med Bajens speed.

Precis som mot MFF senast ordnade HIF ganska saftiga chanser direkt på avspark – i båda halvlekarna. I första halvlek var det nog en tillfällighet efter snabb bollvinst, men i andra halvlek testade Pa från distans efter en kvick attack. Också det rimligt, i vätan, och Dahlberg kunde inte hålla avslutet – som Sander förpassade i nät, men ur tydlig offsideposition. Och det ögonblickliga skenet bedrog, som i Malmö. ”Blåvitt” tog över och när Wiland fick plocka ut 0-1-bollen var målet logiskt. Artistskattshotade dansken Søren Rieks visade ånyo sin betydelse för laget, när han satte Diskerud i ett sådant centralt avslutsläge där träff på mål i princip är lika med mål.

0-1 i 54:e, och nu var de där höstmatch-i-duggregn-glosorna, ”dynamiskt”, ”kompakt” och ”elektriskt”, inte lika positivt laddade som de känts innan pausvilan. Tankar om tabelläget och processen verkade smyga sig på runt om på läktarplats, men det är ju små marginaler i elitidrott. Det svängde direkt, för ett energiskt grönvitt manskap. Två minuter efter IFK-målet tog sig centralt offensive Jiloan Hamad fram. Muttrandet bland publiken, när ”Jille” dröjde med att släppa bollen mot Pa, byttes till ett försiktigt sorl när den kom på att Kennedy ju fanns på planen. Tvivlarna fick göra avbön – kaptenen repriserade det sista målet på Söderstadion; trots avståndet gav studsen i den glatta mattan en bollbana som Dahlberg inte lyckades läsa.

Små marginaler? Okej. Tillfälligheter? Nä. Hammarby ångade på och även om 2-1 bara dröjde tre minuter, så föregicks ledningsmålet av nästan-chanser för såväl Hamad som Svendsen. Det som resulterade började med att Jiloan spelade ut till Birkir, och den här gången hann IFK-försvaret inte med i Svendsens vändningar – varken vid mottagningen och det rappa skottet som unge Dahlberg bara kunde mota rakt ut, eller vid returen som distinkt förpassades i nät. Stämningsläget var förstås som förbytt, och Bajen skulle behöva publikens hjälp under den avslutande halvtimmen.

Somliga hade nog föredragit en solid 1990-talsvisselorkan framför den blandning av ångestskrin och glädjesång, som ramade in Salomonssons frisparksläge i 64:e, men muren klarade ut det ändå – och snart blev växelramsan om gröna vita Hammarby en vägg som bar fram spelarna. Göteborg gick förstås framåt, och Mikael Bomans tyngd där framme innebar mängder av tuffa närkamper för Degerlund och Paulsen, men det var vid de där hörnorna som Boman hotade på allvar – som efter frisparken, där Wiland stod rätt och limmade.

Så mycket mer än Bomans och Rognes fysik hade ”Blåvitt” inte att komma med, i sin forcering för 2-2. Detta fodrade ändå en del mellan stolparna av Johan, som kanske fick ta väl stort ansvar vid hörnlyftningarna, och även räddade Tobias Hyséns vassa frispark i 81:a. Rieks och Hysén hade varsin strumprullare just utanför samma vänsterstolpe framemot full tid, men samtidigt kunde Göteborg aldrig slappna av bakåt, särskilt inte sedan Leo Bengtsson bytts in och avlastat småhalte Dibba.

Marcus råkade ut för en hopnick och behandlingen gjorde att vi skulle spela 95 minuter. Solheim resonerade som mot AIK; hellre slå bollen av planen än att sjabbla i straffområdet, och HIF fick ge allt för att hålla emot i boxen vid fasta. Bjørns huvudspel vägde tungt, och han borde även ha fått Rogne utvisad i 92:a – kanske borde man låtit bli att varna så att armbågen kunde bedömas i efterhand istället. Leo och Pa skojade bort en halvminut vid hörnflaggan, men det sedan höll på att bli väl roligt, och Mats brytning i 94:e blev livsviktig. När IFK sedan förvägrades ett givet sista frisparksläge, i slutsekunden då Degerlund gått upp i rygg på motståndaren, var det hela över. Good on the ball var viktigt här, men söderbrödernas kollektiv också det starkaste i kväll.

Statistik, HIF-IFKG 2-1 (0-0):
Avslut 4-11 (1-4)
På mål 2-5 (0-2)
I ram –
Hörnor 3-10 (3-5)
Frisparkar för 10-11 (3-6)
Offside 7-1 (3-1)
Gula 1-1 (0-0); Smárason, hans femte för året
Röda –
Bollinnehav 53-47 (56-44)
Publik 20 650

Ytterligare matchfakta finns här.

Foto: Bildbyrån