Hösten är mörk och kall. Löven blåser på de regnvåta gatorna. Gatlyktorna lyckas näppeligen skingra mörkret. Jag går ensam gatan fram.

Det är inte man får som man vill i livet och ibland är det hårdare än annars. Jag har själv blivit förvisad till det djupaste av Västergötland. En tioveckors kommendering till Skövde – en vanlig, mellanstor, svensk småstad.
Det är egentligen ingenting fel på Skövde. Absolut inte. Det sägs dessutom att det ska finnas rätt mycket bajare här!

Där gick jag alltså gatan fram. Kryssade mellan vattenpölarna och sökte ljuset någonstans långt framme i allén.
För det första så var jag sen. Jag hade inte kunnat komma ifrån jobbet förrän strax efter klockan sju och snabbt bytt om för att hinna ner till Bogrens, den lokala sportbaren. Det finns visst en till, men den har inte Canal+ och inte öppet på måndagar. Givetvis så hade jag säkerställt att de skulle visa matchen och att det var öppet. Jag hade t.o.m. övervägt om jag skulle boka bord, men bedömde det som onödigt. Ack så rätt jag hade!

Tjugo minuter in i matchen mot kvastarna från Västkusten kom jag fram till krogen ifråga. Lätt förväntansfull för att få träffa lite lokala bajare. Dörren till lokalen går upp och jag ser mig omkring. Tre olika servitrisers ögon vänds emot från olika ställen i lokalen. I övrigt är det tomt. Helt tomt förutom två grabbar i tjugofemårsåldern som är djupt insjukna i sitt eget samtal och till synes helt ointresserade av matchen som pågår på hundra tv-skärmar i lokalen.

Jag slår mig ned vid ett av bord, slänger av mig jackan och bajenhalsduken och beställer en öl.

När Pablo slår utanför mål i 23:e känner jag mig mer ensam än på mycket länge. Det fanns liksom ingen att dela smärtan med. Ingen att hoppas med. Ingen att diskutera lagets prestationer med. Hade det blivit mål så vet jag inte ens om jag hade kunnat skrika rakt ut!

När första halvlek är slut sitter jag i femton minuter och tittar på tv:s stillbild av gräsmattan: “Vi väntar på att andra halvlek ska börja”. Ja, vi väntande verkligen. Eller, vi och vi. Jag väntade verkligen.

När slutsignalen blåstes sjöng jag tyst för mig själv “skål för bajen ska re va”, drack upp det sista och gick ut i mörkret igen.

På tisdag kommer jag att missa min första hemmamatch sen förra sommaren. Så snälla ni lokala bajenbröder, förbarma er – kom till Bogrens och gör mig sällskap, för jag tror inte att jag klarar av att se en hemmamatch på TV. Leta efter en ensam kille, strax över trettio, med bajentröja och skägg. Jag sitter där på måndag igen, strax före sju och snurrar på ölglaset…