Av Redaktionen, Publicerat för 1 år sedan.
Den grönvita supporterkulturen firade stora triumfer under årets säsong. Det blev nya publikrekord, och inte minst såg Tifogruppen till att vi fick njuta av en radda fantastiska tifon på våra läktare. Som en hyllning till vår publik i allmänhet och den grönvita tifokonsten i synnerhet ägnar vi årets julkalender åt några av de tifon vi fått uppleva genom åren. Bakom den femtonde luckan hittar vi bortamötet mot Djurgården 2015 – med ett tifoarrangemang som berörde på en sällan skådad nivå.
Johanna Lundberg / Bildbyrån
Till inmarschen inför bortamatchen mot Djurgården 2015 fylldes norra läktaren på Tele2 Arena av en känslospäckad kreation som nog fick en och annan bajare på sittplats ur balans redan innan derbyts avspark. En svart mosaik täckte övre delen av läktaren, tillsammans med mängder av vita stjärnor. I den mörka fonden fanns ett antal namn utplacerade. Texten i förgrunden löd “Hammarby lämnade aldrig era hjärtan – ni lämnar aldrig våra”. Därefter hölls också en banderoll upp, med texten “För alla Bajare genom tiderna”. Och inte minst, så porträtterades på nedre etage åtta bortgångna grönvita. Läs mer om dem nedan (listade från vänster).
Johanna Lundberg / Bildbyrån
Aktiv i supportergruppen Svärmorsdrömmarna.
Fredrik, som även lystrade till smeknamnen Lill-Becka och Pacman, var en glad, energisk karaktär som var väldigt omtyckt. Han var väldigt involverad i sitt supporterskap och den som samlade ihop grupper och såg till att alla hängde med – en ledartyp. Lill-Becka sjöng alltid på läktaren oavsett, han brukade synas sitta längst fram och elda på, likt en capo.
Gick bort 2008. Darios föräldrar hade flyttat hit från Italien, han växte upp i Söderort och när hans pärons flyttlass sedermera gick tillbaka till Italien, så valde han att stanna på Söder. Han var en inbiten bajare som gick mycket på bandy. Efter några år började han hjälpa till med tifon och redan efter en match visste alla vem han var. Hans italienska karisma förtrollade de flesta, när han gled in i ett rum så flockades folk runt honom, även om han också var en typisk italienare som jiddrade med alla. Två gånger lyckades han ta sig in på arenan utan biljett, han blev en riktig klackprofil. Även i Italien var Dario en karaktär – han lyckades till och med få en egen banderoll i den rödgula curvan Sud Roma. Vid sin bortgång hyllades han på Söderstadion.
Här behövs förstås ingen närmare prestation. Den 24 december ses vi vid Nackas Hörna för att hedra gubben Skoglund, och för att glädjas över hans gärning, som gick utöver det faktum att han fortfarande är en av de mest sevärda kantspelare som skådats på en fotbollsplan.
Precis som med Nacka, så frångår vi (faktiskt helt oreflekterat) sajtens standard med citationstecken för smeknamn så fort brödtexten är igång. Kenta var med sitt otvungna sätt enkel att ta till sig även för den som inte hade kontexten med modersmjölken. Några minns kanske när Thomas Guldborg Christensen skrivit på för Hammarby – och hade den goda smaken att köpa och se filmserien Modstrilogin, redan innan han hunnit ordna med det praktiska i Stockholm. Inget dumt sätt för en dansk mittback att förstå staden och i förlängningen också klubben, som Gustafsson emellanåt besjöng. Mest välbekant är förstås inmarschlåten.
Johan föddes 1936 och var en ur-Söderkis som gärna visade runt och berättade om svunna tider långt före surdegshotellens era. Han arbetade med charterresor i Sverige och var en av de som fick fart på branschen ordentligt. Myntade sången “Än går det vågor på Hammarby sjö” så att den etablerades på läktaren, och ljöd inte minst på Hovet – där han troget satt kvar i hörnet även då leden glesnat. En frontfigur överhuvudtaget för Hammarby som supporter, såklart ända in på sluttampen. När det blev moms på klippning sket han tillsammans med andra i att klippa sig överhuvudtaget och lät istället hår och skägg växa fritt, därav smeknamnet. Julen 2008 blev ingen riktig jul, då han avled den 15 december och sörjdes i breda fotbollskretsar även långt utanför Bajensfären. Begravd på Katarina kyrkogård.
Aktiv i supportergruppen Hammarby Ultras. Hedrades på Söderstadion efter sin bortgång.
Svenne Bergkvist bäst på plan, som Alice Babs sjöng. Och det skulle han bli. Sven växte upp nära Hammarby IP och morsan brukade lämna honom “i sandlådan”, höjdhoppsgropen på Kanalplan alltså, där han snart blev självutnämnd bollkalle och kastade sig efter förlupna kulor. Kanske var det så målvaktsdrömmen föddes. I såväl fotbollsburen där han var mångårig etta i Hammarby, som mellan bandystolparna blev han allsvensk. Det var ändå i egenskap av ishockeyback, med fem SM-guld för HIF och status som storstjärna i Tre Kronor, som de allra främsta meriterna kammades hem. Och det är väl tveksamt om denna multibegåvning någonsin får ett motstycke. “Svenne Berka” är än i dag ensam om att ha lirat på högsta svenska serienivå i fem (!) idrotter; han var även rätt skaplig i handboll och i bowling, där han representerade Ekensklubbarna SoIK Hellas och BK City.
Några ord om matchen också? För en gångs skull under 2010-talet vann Hammarby inte mot dom blårandiga, trots att Fredrik Torsteinbø och Erik Israelsson båda svarade för ledningsmål.
Hjälp Tifogruppen fortsätta sitt fantastiska arbete – bli månadsgivare.
Eller bidra genom – Swish: 123 662 5438 / Bankgiro: 154-2158.
ANNONSER
ANNONS
Comments