Första gången jag såg Alexander Östlund spela i den grönvita dressen var mot Västerås i februari 2003. Åkersbergasonen spelade från start i en backlinje tillsammans med radarparet Johan Andersson-Jonas Stark som mittlås och med Max von Schlebrügge på vänstersidan.
Salle körde över motståndarna. Han gjorde mos av Västerås vänsterkant och skickade in Kennedy Bakircioglü i mitten av planen – helt enkelt för att han inte behövdes längs linjen. Västerås besegrades med 3-1, och i pressen och på Hemsidan skrevs det mest om Pablo Piñones-Arces målform (han hade gjort två mål två matcher i rad) och om det kompakta mittfältsspelet med Elvis, Jensen, Fjörtoft och Kennedy.
Men jag såg någonting annat, jag såg en ny bajenstjärna födas. Redan då visste jag att Alexander Östlund skulle bli något stort i Bajen.
Visserligen hade jag tänkt något sådant redan när han skrev på för Hammarby, den 17/11 2002. Jag hade sett den långhåriga skäggbiffen i IFK Norrköping ett par gånger tidigare, och man var lika förbannad på honom varje gång. Han var helt enkelt bara så otroligt jävla bra.

Östlund petade Suleyman Sleyman från högerbacksplatsen direkt vid sin ankomst och har hållt ett stadigt tag om den positionen sedan dess. “Sulan” har visserligen gått skadad en hel del de senaste åren, men det skulle krävts storspel av honom för att rubba den stensäkre Alexander.
2003 var ett höjdarår för Hammarby. En andraplats i Allsvenskan, en hel drös med landslagsmän och massor med lovande ynglingar som väntade på sin tur i utvecklingslaget. 2003 var även året då Alexander Östlund tog det slutliga steget till den yttersta eliten bland försvarare i Sverige.
År 2004 var året då succén skulle upprepa sig, och kanske lite mer därtill. Hammarby skulle klara sig långt i både Svenska Cupen och UEFA-cupen, samt ligga bland topp-fyra i Allsvenskan. Minst. Dessutom var det självklart för alla bajare att Alexander Östlund skulle få följa med Sverige till EM i Portugal, efter sin storslagna vår på Hammarbys högerkant.
Lars-Tommy hade inte riktigt de planerna. I stället tog de in Erik Wahlstedt från Helsingborg, som i sin uppvisningsmatch mot Portugal blev uppfintad på läktaren mot tekniska vidunder från Europas västkust. Alla var förvånade. Pressen, Hammarby, ja till och med Erik Wahlstedt själv var förvånade.
Själv var jag förbannad. Hur kunde de låta bli att ta ut Sveriges bästa högerback till ett EM-slutspel? Det var för mig oförståeligt, och jag funderade på protestlistor och kampanjer för att få med Östlund till Portugal.

Den 22/5 tackade mittbacken Michael Svensson nej till EM. Hans efterhängsna skada ville inte ge med sig, och Alexander Östlund fick ta Svenssons plats. Tack, sa jag (då jag slapp dra igång någon kampanj) och vi grönvita i TV-sofforna (och på plats i Portugal, givetvis) hoppades gång på gång att Alexander Östlund skulle finnas med i Lars-Tommys startelva när allvaret drog igång. Tji fick vi.
Lars-Tommy körde med säkra kort, och deras allra säkraste kort hette Teddy Lucic. Man vill ju inte någon människa illa egentligen, men jag måste erkänna att jag inte blev besviken när Teddy skadade sig i den allra första matchen mot Bulgarien. För visst skulle väl Östlund få speltid då?
Svaret var nej. Förbundskaptenerna litade mer på Mikael Nilsson på den positionen, även han oprövad försvarsmässigt, och spelade normalt högerytter i både klubb- och landslag. Och så fortsatte det. Sverige uträttade mirakel både mot Italien och mot Danmark – men Östlund förblev bänkad. Men tack vare en Chelsea-dansk fick Alexander Östlund slutligen en chans att visa upp sig för världen. Erik Edman fick sitt andra gula kort i turneringen, i en duell mot högeryttern Jesper Grönkjaer, och var därmed avstängd i kvartsfinalen.
Holland blev motståndarna, och Östlund ställdes mot världsstjärnor som Arjen Robben och Ruud van Nistelrooy. Den högerkant som varit vikt åt den hårfagre hammarbyaren var nu äntligen hans, och Mikael Nilsson fick spela på en ännu mer främmande position för honom: som vänsterback.
Östlund svarade för en mycket stabil insats på sin högerbacksplats. Duellerna mot van Nistelrooy och kantspringaren Robben var stundtals mycket hårda och tuffa, men Östlund skötte sig galant.
– Det kändes bra. Det blev mycket koncentration på det defensiva arbetet eftersom de hade bollen så mycket, sade Östlund efter matchen.
– Nu vet jag vad som krävs för att spela på den här nivån. Och jag har visat att jag klarar av att spela en så här stor match.
Matchen var välspelad men mållös, och efter förlängningen blev det straffar som avgjorde – till Hollands fördel. – Det var sorgset, man blir otroligt deppig över såna här saker. Det här är av mina tyngsta förluster, garanterat, sade Alexander Östlund efter uttåget ur EM.

Om inte talangscouter från övriga Europa hade lagt märke till Alexander Östlund innan, så hade de garanterat det nu. Två stabila allsvenska säsonger bakom sig, en stormatch i den blågula dressen, och vips så fanns anbud från alla möjliga håll för Hammarby att ta ställning till. Åtminstone enligt media.
Alexander den store (som han kallades i Canal+-reklam runt om i landet) fortsatte bara att spela sitt spel i match efter match, och även om han såg lite sliten ut ibland så körde han ändå alltid (minst) 100 procent. Det gick trögt för Hammarby, och det grönvita lag som spelade efter EM var inte alls detsamma som spelade innan EM. Hammarby rasade i tabellen, och hade inte mycket självförtroende alls inför vad som från vissa håll (bland annat mitt) skulle bli Hammarbys största utmaning någonsin. Villarreal CF i UEFA-cupens första omgång väntade.
För att klara av det spanska storlaget krävdes det ett smärre underverk. Hammarby var tvungna att spela på sin absolut högsta nivå, samtidigt som spanjorerna underskattade Bajen och var inne i en formsvacka. Det krävdes dessutom en extra växel från nyckelspelarna i Hammarby.
Av dessa nyckelspelare var det en som höll helt och fullt för trycket: Alexander Östlund. Salle växte med sin uppgift, och var överallt på Råsundas urusla gräsmatta under 90 minuter. Han var både högerback och mittfältare. Han anföll och sköt, för att sedan rusa hem för att få in en glidtackling på bollhållaren. Om det nu var någon som missat att Alexander Östlund spelade på den absolut högsta nivån, så fanns det inga tvivel alls efter att UEFA-cupens första omgång var färdigspelad. Visserligen förlorade Hammarby med 5-1 sammanlagt mot ett hemmastarkt Villarreal, men det är inget resultat att skämmas över för ett litet Södergäng från lilla Allsvenskan. Och för Alexander Östlund var det ytterligare ett steg ut i världseliten.

Fortsättning följer här