Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Märkte du? Eller var det bara jag? 

Under en kort, kort stund under årets första träningsmatch kände jag någonting som påminner om normalitet. 

Jo, faktiskt. 

Det är ju nämligen så, att de flesta träningsmatcher spelas på märkliga tider när inte ens en egen företagare med Bajen som vardaglig prio ett, två och tre kan ta sig från kontoret till träningsplanen. Och inte sällan spelas ju matcherna i soligare miljö, långt från folkflertalets vattenhål. 

Ingenting slår den årets första träningsmatch som man får se lajv och dit är det ju fortfarande en bit – jag menar… Igor Armas publikfavoritgenombrott på Stadshagen sitter väl färskt i allas minne? 

Men ändå. Det här fick vi i alla fall. En träningsmatch man har peppat för patologiskt länge, hajpat – precis som vanligt – inför och som nu skall övertolkas i minsta detalj. 

Och i brist på någonting bättre att älska, älskar jag detta. 

“Ändå.” 

Vi bajare är ju bra på “Ändå” 

Trots att det bara gått några månader sedan den förra “Allsvenska säsongen” (citattecknen är medvetna) avslutades, är ju abstinensen på topp. 

Det förlösande i att se chefstränaren säga typiska tränarsaker, hoppingivande i det stora hela men förstås (det är ju sakens natur) omöjliga att egentligen syna. Det underbara i att se spelare man känner dyka upp i god form (hej Darijan!) spelare man är försiktigt nyfiken på ta för sig utav bara tusan (Hej Amoo!) och spelare man tycker sig ha rätt att förvänta sig saker av leverera dessa (Hej Selmani!). 

Jag har tidigare i dessa spalter konstaterat att vi varje år, traditionsbundet, redan efter dessa fyrtiofem minuter per gubbe utser årets favorit. Som Igor Armas den där blåsiga iskalla gången på Stadshagen, till exempel.

I fotbollens frånvaro har det ju vitt och brett diskuterats begreppet “Polarisering”. Vilket går att dela upp i “vi-och-dom-polarisering” och “åsiktsskillnader”. Två helt olika saker, förstås. 

Igår kände jag redan det välbekanta lustfyllda plaskandet av “vi och dom-polariseringen”. 

Fotboll SKA inte ha med kallhamrad analys och intelligent utbytande av fakta att göra. Fotbollen SKA få vara vi och dom. Alla frisparkar Gnaget tilldöms bör betraktas som felaktiga, precis som alla inkast Bajen INTE får. För att inte tala om straffar i 93:e som antingen feldöms eller missas på ett helt inkompetent sätt. 

Fotbollen kan här rädda liv. Jag ger mig fan på att vi-och-dom-polariseringen i samhället i övrigt (som ju påminner rätt mycket om “domardjävel”-skriken under match) kommer att minska när vi väl får uppleva lajvsport igen. Att få utlopp för sin polariseringslusta där den hör hemma – hejandet på det egna laget – och sedan lämna kvar det hetsigt bultande hjärtat på en krok på Nya Söderstadion för att plocka fram nästa vecka det blir aktuellt. 

Lajvfotbollen kan bli en väg till en bättre värld. 

Men tills dess, får man plocka guldkornen där de ligger. I soffan en onsdagseftermiddag under försäsong, där spelarnas skrik ekar mot tomma läktare tillsammans. 

För det är. 

Nästan. 

Normalt. 

Ändå.