Jag avgår. Lika bra att säga som det är. Tillsammans med rätt många läktarkamrater (som får tala för sig själva, just nu är det bara jag som avgår) har jag regelbundet haft så djävla fel att inte ens hälften vore blott tio gånger för mycket. Räkna på den, du. 

Självklart ska man försöka vara en så duktig läktarcoach som det är möjligt. Men man måste också se sina egna begränsningar och det är därför jag avgår. 

Minns du en av mina tidigare krönikor där jag föreslog att vi inte skulle döma någon förrän det gått en halv säsong eller så? 

I år har den principen varit ovanligt bra. 

En ännu bättre princip skulle ha varit att fortsätta att hålla käften. 

Under vår otroligt lyckade senaste hemmamatch mot Örebro var jag superirrirerad. Skakande av återhållen ilska gick jag ut i pausvilan och undrade i mitt stilla sinne varför jag överhuvudtaget kommit, om inte en orättvis ledning med 1-0 kunde glädja mig. Efter matchen kändes det bra igen. Men vibbarna i halvtid fick mig att börja fundera på vad i helvete jag håller på med. 

Min största synd är bristande spelarförståelse. Jag märker hur jag skaffar mig favoriter och hackkycklingar. Och även om jag tillhör de vänliga bajarna, de som ALDRIG skriker “Föffan, klipp’rej å skaffa ett kneg, öh” så sliter det när jag mår dåligt över att en hackkyckling infriar mina lågt ställda förväntningar och “gör fel” på planen. Dessutom sliter det när jag får en laguttagning precis som jag ville och den går in och lirar askefft. Lex Gefle 2005, liksom, och ungefär hela Superettantiden, för den delen. 

Varför ska man inte tänka som jag gör? För det första, tänker jag, ska ju fotbollen vara en trevlig hobby och inte en grej som gör mig irriterad och illa till mods. För det andra kan det ju hända att även mitt tysta ogillande på något sätt förstärker energin i andras mer verbala ogillande och in i huvudet på spelaren. För det tredje är det helt uppenbart att jag inte haft många rätt när det gäller spelares egentliga kvalitet. 

“Släng in den här spelaren, så blir allting bra” Spelaren slängs in, och ingenting händer. 

“Ta bort den här tröga, dumma spelaren från plan” En kvart innan spelaren byts ut, drar han kyligt en mittback och baljar. 

“Varför rekryterade vi någonsin den här liraren?” Tre månader senare har han vuxit ut till en nyckelspelare. 

“Om vi bara får den här spelaren till Bajen så löser det sig”. Fem år senare väntar vi fortfarande på att det ska lösa sig. 

Och.

Så.

Vidare. 

En fjärde punkt att lägga till de tre ovan är ju att fotbollen är just så outsinligt slumpmässig i stunden att ingenting som är uträknat på förhand egentligen betyder någonting. Varje match lever ett alldeles eget liv och även om vi naturligtvis MÅSTE göra vårt bästa från alla håll och kanter för att resultatet ska gå vår väg, finns det inga som helst garantier. En match är en serie bollkontakter, som var och en kan gå eller inte gå vår väg. 

Nej, jag har en ny idé. Framöver kommer du bara se mig stödja laget eller hålla käft. Jag tänker ge alla spelare –  i synnerhet våra nya, de som jag redan idag tycker mycket, inget eller litet om – en chans. Men något läktarcoachande, nä. Det får vara nog med sånt nu.