Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Första matcherna på säsongen: bortapremiär och den sanslöst efterlängtade hemmamarschen (se bara till att lämna era bangers hemma) och ALLT är öppet för tolkning. När man känner sig som en champagnekork på väg ut ur mynningen kring tolvslaget, är det inte så lätt att tänka efter före, men det jag märker är att VARJE bollkontakt analyseras. Även om man har följt tränings- och cupmatcher i detalj, är det ju någonting annat när det blir skarpt läge i Allsvenskan, och redan på avspark följer den första analysen: vem slog den, hur gick den, vad hände sedan? Och ju större bajenhunger, desto viktigare blir varje passning, varje löpning med och utan boll och varje eget tillslag.

Det är helt naturligt, vi VILL ju förstå vad vår nye Jacob gör med truppen; hur alla lirare fungerar ihop och vad vi kan vänta oss. Men frågan är om det inte går överstyr ibland.

Vi är snabba på både hyllnings- och mobbningsknapparna och det säger sig självt att vi inte blir särskilt rättvisa eller förnuftiga då. Det viktigaste målet, det enda, faktiskt är ju att försöka FÖRSTÅ hur det ska gå. Vem håller och vem håller inte i truppen? Avgå Somliga!

Men ligger det i allas intresse?

Mja.

Den lirare som råkar ut för mer eller mindre ironiska gliringar efter en spelad match i årets tröja lär inte prestera bättre av att han påminns om de negativa sidorna av vår supporterkultur. Vill det sig riktigt illa, har vi redan efter några matcher givit våra motståndare fördelar; helt enkelt därför att spelarna – det är omvittnat – inte känner sig väl mottagna ens på hemmaplan.

Vi har haft några sådana varje år, faktiskt: lirare som försiktigt kikar in på Söderstadion som vore de tjuren Ferdinand och hastigt försöker dra sig tillbaka när de hör ropen.

Jag har därför ett nyårslöfte inför söndagens Bajenhemmanyårsafton: i år får laget, truppen och tränaren tio matcher på sig att hitta, skapa, etablera ett mönster. En ny tränare med en halvny trupp – det ÄR inte möjligt att bedöma på 90 minuters spel. Det gäng som ställdes upp mot ett Norrköping som har haft ganska tydlig kontinuitet de senaste åren, hade lirat tillsammans exakt noll gånger i just denna formation. Klart att det ser litet slumpartat ut emellanåt.

Det som är intressant i år är att försöka fånga upp hur spelmönstret växer fram, vilka nya spelare som hittar varandra och vad våra rutinerade lirare kan hitta på för nya smarta grejor tillsammans med nykomlingarna. Att alla som spelar runt och framför Hamad blir litet vassare och får litet roligare framspelningar är ett mönster jag redan nu tror mig ha funnit. Men det finns säkerligen mer att hämta.

Och jag längtar redan efter varje sekund av den nya säsongen.

Äntligen!

Foto överst: Bildbyrån