Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Fotbollens främsta charm är dess oförutsägbarhet. Motivation och tur slår klass och historik exakt ALLA dagar i veckan. Det är inbyggt i vårt eget valspråk ”Skit i tabellen, Bajen är bäst ändå” och den som behöver ytterligare bevis kan fråga något av alla de Premier Leaguelag som åkt ur cupen mot deltidsbrandmän som till vardags brunkar sig fram till tåpajar i The North-West Wankership.

Ändå tror vi i fotbollen benhårt på att bygga någonting.

Vi talar om processer, om att sätta kulturer, hitta en spelmodell och mycket annat.

Och vi talar om perspektiv.

Tongångarna kan bli såhär (och jag raljerar utan att vilja någon illa)

“Det går inte att tolka våra resultat kortsiktigt, ty vi är inne i en process. Men det är för tidigt att tolka resultaten i långsiktiga termer, för… vi håller på att bygga någonting. Således kan man egentligen inte säga någonting om gårdagens match, egentligen. ”

Jag tror också på att bygga fotbollsklubbar.

Vem som helst som följt fotboll och Bajen under de senaste två decennierna kan se att det är en djävla skillnad mellan äkta organisation och tillfälligheter. Att det sedan var roligare att ledningen tillsammans med Anders Linderoth (av någonting som bara kan betecknas som en tillfällighet) bestämde sig för att toköverspendera på truppen vilket ledde till den roligaste fotboll man sett på länge under sådär arton härliga månader må vara hänt.

Den negativa spegelbilden av denna ”positiva quick fix” var i min värld när vi satsade på två rätt okända brassar med ledningsmotiveringen ”Men, asså, sörru, brassar har ju en jäla massa boll i kroppen, ju. Klart dom lirar upp oss ur den här djävla Superettan, och sen säljer vi matchtröjor som faaan, med deras artistnamn på”

Men så var det det här med perspektiv. Hur ska man egentligen se på det som händer på planen när man är inne i en ombyggnadsperiod? Vilka har rätt? De som önskar att Tony kunde ha fått fortsätta bygga, de som saknar Nannes filosofier och tror att hans arbete kunde ha lett rätt på ytterligare några års sikt eller de som redan nu slipar på avgångsargumenten för Jacob Michelsen?

Rätt svar är: alla och ingen.

Ju mer jag funderar över Bajens nutidshistoria, desto mer övertygad blir jag om att vi måste arbeta med ALLA perspektiv HELA tiden.

En fotbollsklubbs hela existens äger ju rum på alla de nivåerna samtidigt.

Nuet: den pågående matchens alla moment i realtid, där det enda som går att påverka är nästa “nu”.

Djävligt kort sikt: matchplanen för hela matchen.

Kort sikt: träningsveckan, de senast spelade och närmast kommande matcherna.

Lång sikt. hela det innevarande året

Ännu längre sikt: nuvarande tränares kontraktstid

Djävligt lång sikt: hur vi tar hand om alla våra ungdomsfotbollsspelare, och bygger framtidens stjärnor och vattenbärare för A-laget.

På djävligt lång sikt ser det – som redan gamle Gregg var inne på – ruskigt bra ut för vår slumrande jätte. Ungdomsverksamheten levererar, publiken väller in och för första gången sedan jag började följa Bajen ser det ut som att ledning och styrelse verkligen har en idé och handlingskraft att genomföra den.

Den långa sikten ser lovande ut. Om vi bortser från försvarsmissarna igår (av skäl som jag återkommer till om en stund) var det länge sedan vårt anfallsspel var så hastigt, kreativt och slagkraftigt. Om det kan ses som en del av ett system, (det var ju inte bara tre chanser, precis, igår) börjar vi kunna ta ord som ”framtidstro” i munnen igen. Det gör vi ju gärna. Om man sedan vill kalla det för just framtidstro, eller dumoptimism, naivitet eller gott självförtroende är ju bara ett sätt att positionera sig.

Men jag tror också att vi måste skruva upp kraven på de korta perspektiven. Allt annat vore oärligt. Det som brast under gårdagen och lämnar en vämjelig eftersmak är faktiskt koncentrationen i nuet. Samtliga baklängesmål kom till efter rena klantigheter, omöjliga att bortförklara, även från tongivande, hyllade och älskade spelare. Men ofta föregicks klantigheterna av någonting egentligen mycket värre: situationer när våra närmaste spelare inte gjorde jobbet.

Jag har sett det där så många gånger ända sedan jag själv tränade 95-knattarna. Hur spelarna känner att de egentligen har matchen, känner det så starkt att de glömmer bort att kämpa i nuet. Det handlar inte om bristande förmåga, fel coachning eller knäppa spelsystem, det är ÅNGESTEN över att förlora precis DEN HÄR kampen, som saknas.

När vi kommer till arenan har vi egentligen bara ett perspektiv: Nittio minuter plus tilläggstid. Visst är det bra om det finns en utvecklingsplan för föreningen, för ekonomin, för truppen, träningsveckan, matchen och ett system för spelet som kan skapa trygghet. Men i all lång- och medelsikt, får vi inte glömma bort att titta på den djävligt korta sikten också. Den som stavas: “ta bollen, framåt och in i nätet”

Å så tar vi tre poääääääng!

Foto: Bildbyrån