En lång tid av magiskt tänkande med alla de där förhoppningarna, löftena, planerna, drömmarna, utsikterna, som inför en säsong när man redan på ett vintrigt Årsta i februari redan bokar succébord på Kvarnen mot slutet av oktober. Än satt vi vid kyrkan i Choran och spanade ner mot den grekiska viken där bränningarna gick höga i skymningen. Än rörde vi oss över Sudret där havsörn krängde och näktergalen sjöng tidigt om morgnarna. Än stod vi på den typiskt nog franska balkongen på rue Payenne i Marais, högt uppe under snedtakets vackra bjälkar, de judiska kvarteren, strax efter attentaten.

Precis som allt är i rörelse har allt sin början, och för oss var det egentligen ännu tidigare. Jag tänker att det allra första var på en rad mitt i ett böljande sjungande lyckogråtande grönvitt hav ögonblicken efter att Nahir Besara klackat in segermålet. Ja, det var nog då. Resten är, som man säger, historia. Det gäller att ta vara på de små underbara tingen.

När jag nu återvänder till Göteborg igen efter dagar och nätter på de mest märkliga platser är det som om staden har förändrats. I 20 år levde jag här och nu vet jag inte riktigt var jag bor. Här kom barnen till, här fanns trots allt också stunder av magi. Havet, flykterna, ett mål av Björn Runström på Gamla Ullevi, katten i fönstret och hunden i skogen vid kyrkogården, en frispark i grevens tid av Andreas Dahl mot Qviding på Valhalla, stora middagar i huset i backen, hämtningar och lämningar, ett fantastiskt möte med Petur Marteinson, utflykterna med Jonathan till Ljungskile, Ängelholm, Falkenberg, Jönköping, mötena där med vår stora familj.

Det fanns en tid då jag inte tänkte speciellt ofta på allt detta, det lilla och det stora, men nu gör jag det igen. Och hämtar andan. Nej, egentligen är ingenting sig likt, vi har alla blivit andra än de vi var för säg ett år eller två månader sedan. Ännu mer romantiska, mer hängivna, mer tabelläget-spelar-ingen-roll-för-vi-är-vackrast-vilken-tid-på-dygnet-som-helst. Telefonen ringer från andra sidan jorden, det rullar en trilogi av Linklater på datorn, överraskande nog är Lalehs nya försommarens låt och vi är: mer levande än någonsin förr.

Körbärsträden har snart blommat klart, men syrenerna slog ut en natt tidigare i veckan. Det regnar. Det kan bli tungsprunget på gräsplanen, men det är trots allt något speciellt med gräs även om arenan inte är vår. Det får bli fisk till middag, färsk. De är bra på fisk i den här staden, framför allt är den färsk och vi skall käka upp den. Det finns mycket som förlorar lite av sin glans sett med distans, till och med sådant som gamla kärlekar, startelvor och en bortamatch i Huskvarna, men så dyker helt överraskande något nytt upp, ett helt nytt system, som får oss tro på just det vi nyss förlorat. Vi har alla våra andrahalvlekar, de 45 + 3 då vi tror på det magiska tänkandet igen.