På söndagen stod det klart att Hammarbys allsvenska kontrakt säkrats, och efter att även Djurgården stått för en rejäl uppryckning under hösten är det bara avancerad matematik som står mellan blåränderna och uteblivet negativt kval. Kvällens derby spelas på en utsåld arena – och ger Allsvenskan välbehövlig vitalitet när seriens streckstrider ser avgjorda ut. Här lär du känna DIF närmre inför slaget om Stockholm.

Ett lag kommer alltid närmre en seger för varje förlust. Dessvärre gäller detta ostridbara faktum även derbyn, och därmed finns det ingen anledning att vi här gräver ner oss i att Djurgården inte lyckats med detta på fem år och en månad – det ältar alla blårandiga tillräckligt själva. Och bortser man från denna svit, så är läget hos DIF riktigt gott, när vi nu står inför säsongens sista rivalmöte. Det är också det, och det dagsaktuella läget i motståndarlaget, som vi ska titta mest på här.

Den som vill fördjupa sig lite i DIF Fotbolls historik hänvisas till motståndarkollen från första derbyt sedan Bajens återkomst till Allsvenskan. DIF var efter alltför lång väntan inte längre Degerfors IF för Hammarby-publiken, som ju kunnat avnjuta ett fint facit mot rivalen sedan dess. Inför cupderbyt i mars gick vi igenom Djurgårdens vinterövergångar, och säsongen fram till det allsvenska vårmötet avhandlades då – även om serien bara var tre omgångar gången.

Precis som nu var Djurgårdens form god inför arenaderbyt där Hammarby stod som bortalag. Nio av nio poäng i serien följdes dock av Alex två mål i första halvlek innan Erik Israelsson fastställde siffrorna 1-3. Det blev början på en riktigt tung period för DIF. Från att ha varit ett av tre lag i topp så långt, blev omgång 5 till 16 med några få undantag en enda lång ökenvandring som slutade ända nere på negativ kvalplats – Djurgården tog här bara sex poäng. Efter att ha följt upp derbyförlusten med en bra 0-1-insats i Malmö orkade man inte stå upp i Borås (0-3).

När DIF väl vann, så var det i ”rätt” matcher – i maj avfärdades Östersunds FK och Helsingborg båda med 3-0 på Tele2 Arena. Men i övrigt var det alltså idel förluster fram till EM-uppehållet. Ändå förlängde klubben kontraktet med tränare Pelle Olsson den 17 juni.

Dagen innan stod det klart att förre AIK- och MFF-slitvargen Magnus Eriksson skulle förstärka DIF-offensiven till omstarten. Han hade ingen lycka inledningsvis; Djurgården föll med uddamålet såväl mot Norrköping, när Sebastian Andersson sänkte sina tidigare lagkamrater. Liberianske anfallaren Sam Johnson, som nätat såväl mot Bajen som i sommarens båda 3-0-segrar, såldes den 14 juli till kinesiska Wuhan Zall och samma dag presenterade man Othman El Kabir från AFC United som nyförvärv. Det resultatmässiga eländet fortsatte med 0-1 i Jönköping och i sommarfönstret följde ytterligare truppomsättning när ghananske backen Kebba Ceesay återbördades från polska Lech Poznan medan DIF släppte iväg Stefan Karlsson till ÖFK.

Botten nåddes med 1-3 mot GIF Sundsvall och 1-2 i Kalmar – och de två ytterligare år som Olsson skrivit på för blev istället blott sex veckor. Beslutet att sparka tränaren togs emot med blandade känslor i de blåblå leden, inte minst när ersättaren presenterades, engelsmannen Mark Dempsey som på oklara grunder sagt upp sig från jobbet i Tippeligaen. Men bottentippade Haugesund, som vi grönvita minns motvilligt då Hasse Berggrens famösa bosman-”guldsits” bar dit 1999, hade gått klart över förväntan under våren – och 52-åringen med den phett Oas accenten lyckades mot de flestas tips vända även DIF-skutan.

Det går inte att ta ifrån Dempsey något i den imponerande scenförändringen, men drömstarten fick han gratis, när IFK Göteborg skänkte bort alla tre målen i Stockholm. Michael Olunga, som varit närmast osynlig dittills, tackade och gjorde två baljor. Nätade gjorde även Mathias Ranégie, Watford-lånet som milt uttryckt varit kritiserat. Ihop med att Andreas Isaksson vände åter till DIF efter tolv år utomlands och mellan landslagets stolpar (Hampus Nilsson, som likt Kenneth Høie svajat en del, lånades ut till ÖFK), var duons islossning kärnan i trendbrottet. Olunga slog till igen mot Elfsborg, och även om Djurgården fick nöja sig med 2-2 efter Erikssons kvittering blåste det positiva vindar.

Omar Colley såldes till Genk och mittbacksersättaren från Vålerenga, Niklas Gunnarsson som namnet till trots är norrman, spelades in i backlinjen. Ett misslyckat taktiskt experiment som gav 0-1 i Jämtland var snart glömt, när Isaksson debuterade vid 5-1-cupsegern mot Division 2-laget Smedby. Insatserna mot Gefle och Falkenberg var knackiga, men det spelade mindre roll när Olunga avgjorde sent i båda sexpoängsmatcherna. Kenyanens hysteriska målform fortsatte med två baljor när MFF gjorde säsongens sämsta insats och slogs tillbaka med 3-1. Samtidigt förlorade Helsingborg allt, och inte ens odiskutabla 0-3 mot AIK återuppväckte några kriskänslor, vid sidan av den sedvanligt bråddjupa derbyångesten.

Närmast kommer DIF från två imponerande segrar, 3-1 i Norrköping och 3-2 mot Örebro. ÖSK var inte alls vaket från avspark och Djurgården kunde gå fram till tidiga 2-0, inför 10 683. DIF:s position i den allsvenska tabellens mittskikt är, med Dempseys 19 poäng av 27 möjliga, nu bara en pinne och position mindre komfortabel än Bajens.

Till derbyt kommer Djurgården förstås utan långtidsskadade mittfältsduon Kerim Mrabti och Haris Radetinac. I övrigt saknas mittbacken Marcus Hansson och yttern Seon-Min Moon, båda knäskadade. Även ytterbacken Jonathan Augustinsson har dragits med skavanker och anses, trots 70 minuter i det heta U21-derbyt i tisdags där Hammarby gick segrande, inte redo för A-spel. Avstängningar är DIF däremot förskonat från, och inte nog med derbysviten överlag – tydlig vilja lär finnas att göra en bättre insats på Tele2 Arena än senast mot AIK. Att DIF heller inte kryssat som bortalag på 20 matcher, och släppt in mål 14 omgångar i rad, tyder också på att slaget om Stockholm lär få en segrare i kväll.

Läs också: Inför Hammarby-Djurgården och Truppen mot Hammarby (från dif.se)

Foto: Bildbyrån