Precis som i fjol är 2018 års allsvenska spelschema lagt på så vis att Bajen tar sig an IFK Göteborg på bortaplan i april. ”Blåvitt” öppnade i likhet med Hammarby årets seriespel med 3-1-vinst, i Trelleborg. Här får du koll på motståndarlaget inför kvällens bortapremiär, som ju är ett riktigt klassikermöte.

Runt om i Sverige är klubbarna som tillhör Idrottsföreningen Kamraterna runt 170 till antalet (i Finland finns elva IFK-föreningar). Vad företeelsen IFK egentligen innebär, det är inte helt enkelt att utröna; historik-texten på IFK-centralorganisationens sajt är utförlig men bringar inte klarhet. Hur som helst blev IFK Göteborg hösten 1904 den trettionionde kamratföreningen, genom en sammanslagning av IF Kamraterna och Annedals SK. Inledningsvis hade man svårt att rå på den tidens svenska fotbollsdominant, grannen Örgryte, men snart kunde IFK hävda sig och innan Allsvenskans uppkomst vann klubben tre SM-tecken.

”Blåvitt” fanns precis som Hammarby med i seriens första upplaga, 1924/25, men första allsvenska titeln lät vänta på sig till 1942 då laget vann tätstriden med GAIS. Även 1958 och 1969 vann IFK, som vid det laget fått smeknamnet ”Änglarna”, SM-guld. Den andra mästerskapstiteln följdes dock av nedflyttning året därpå och först 1976 återvände man till Allsvenskan.

Det blev början på Göteborgs främsta storhetstid. Vi minns förstås SM-finalen 1982 – och visst var det minst sagt lustfyllt för de blåvita att vända underläget från sin hemmamatch, men framgången var inte unik; IFK var då regerande Uefacupmästare. I finalen hade Hamburg betvingats, och för första gången hade ett lag från Sverige vunnit en europeisk titel. Göteborg fortsatte att prenumerera på SM-guldet och 1986 var man oerhört nära en finalplats i Mästarcupen. IFK slog Barcelona hemma, men i semireturen kunde katalanerna hämta upp underläget och sedan vinna på straffar. Istället tog ”Blåvitt” hem Uefacupen än en gång året därpå, efter finalseger mot Dundee United.

Nästa framgångsvåg kom i början av 1990-talet. Såväl 1990 som 1991 ledde en stark generationsväxling, där Glennarna ersatts av nya profiler, till allsvenska guld. När USA-VM gav svenskt brons 1994 hade sju i truppen Göteborg som klubbadress, och fyra raka SM-guld innebar Champions League-spel, dessutom framgångsrikt sådant. Men när Halmstad 1997 brutit IFK-dominansen dröjde det innan man hämtade sig. 2002 var ”Blåvitt” nära att åka ur Allsvenskan och även om man vann sitt trettonde allsvenska guld 2007, och blivit cupmästare tre gånger sedan millennieskiftet, är detta facit relativt sett magert.

Just för närvarande är det inte mycket som tyder på att en ny guldålder är nära förestående. Efter tiondeplaceringen i fjol och en ganska stor spelaromsättning är det svårt att veta var man har Göteborg. I cupens gruppspel räckte fem poäng mot Varberg, Öster och Sirius till avancemang då ”Blåvitt” var högre rankat än smålänningarna som även hade samma målskillnad. Finalisten Malmö FF blev sedan för svårt i kvartsfinalen.

Till de nämnda övergångarna, då. På minussidan stod det redan på sensommaren klart att norske mittbacken Thomas Rogne skulle lämna för Lech Poznan då kontraktet löpt ut. Søren Rieks gjorde detsamma, men den danske ytterns flytt till MFF sågs med mindre blida ögon i supporterleden. Mittfältskollegan Martin Smedberg-Dalence gick till Bolivar, ett klubbval som förklaras av hans bolivianska påbrå. Ivorianske balansspelaren Abdul Razak hamnade i Sirius, och på forwardssidan representerar obekväme Mikael Boman numer Randers. Mest uppmärksammad var ändå försäljningen av Pontus Dahlberg. Watford sägs ha slantat upp ungefär 35 miljoner, minst sagt välbehövliga pengar för ”Blåvitt” som var på väg att krisa på den fronten, och den unge keepern lånas också åter under vårsäsongen.

Närmst sig i försvaret har Dahlberg numer André Calisir som hämtats från Jönköpings Södra och BP-värvningen Carl Starfelt. Och så har förre Syrianska-ytterbacken Victor Wernersson anslutit, närmast från en kortare sejour i Vejle. På mittfältet blev Juventus-lånet av norske Vajebah Sakor en permanent övergång, medan landsmannen Mix Diskerud också finns kvar i truppen efter en rad ganska märkliga turer. Göteborg har också tagit in 21-åringen Giorgi Kharaishvili från georgiska ligan och jämnårige Mikael Ingebrigtsen från Tromsø – samt Amin Affane, 24-åringen som senast representerade AIK men är fostrad i Lärje/Angered. Den viktigaste pusselbiten föll nog på plats sist – Gustav Engvall har mäklat fred med sportchef Mats Gren, och är efter åtta pytsar för Djurgården i fjol en välbehövlig anfallsförstärkning för ”Blåvitt”, om än Bristol City-lånad.

Allsvenskan inledde alltså IFK med tre poäng mot Trelleborg. Då tycktes Elías Már Ómarsson, som haft svårt att få det att lossna, sporrad av konkurrenssituationen. Den hårfagre islänningen fick bollen till skänks av TFF-målvakten och satte dit 0-1. ”Blåvitt” bjöd igen med frikostigt försvarsspel när skåningarna gjorde 1-1 innan paus, men Ómarsson slog till med ett nytt kallt avslut i andra halvlek, framskarvad av Tobias Hysén som även assisterade till inbytte Sakors 1-3-mål – en drömträff från distans. Inte minst en skön start för Poya Asbaghi, 32-åringen som rekryterats till huvudtränaruppdraget efter en mirakulös vändning av Gefles tabellsituation i Superettan under 2017.

I fjolårsmötet med Hammarby på Gamla Ullevi räddade ”Blåvitt” 1-1 sent. Resultatet var en i raden av imponerande 38 raka allsvenska omgångar där IFK gick obesegrat på hemmaplan. Men 1-3 mot Djurgården i september bröt sviten, och följdes av förluster mot seriens båda norrländska inslag, ÖFK och ”Giffarna”. Helst påbörjar ”Änglarna” en ny svit i kväll. Laget saknar August Erlingmark på grund av förkylning, men har i gengäld Engvall (magsjuk senast) spelklar för en återkomst i IFK.

Läs också: Motståndarkollen Hammarby och Truppen till hemmapremiären (från ifkgoteborg.se)

Foto: Bildbyrån