På onsdagen kliver Hammarby och Malmö FF in i tredje sista omgången innan EM-uppehållet, den som också fullbordar Allsvenskans första tredjedel. MFF har rest sig efter en knackig inledning, men åkt på två riktiga snytingar nyligen – där strafförlusten i cupfinalen mot Häcken följdes av derbyförlust i Helsingborg. Här lär du känna “Di blåe” lite närmre inför kvällens möte.

1909 gick Bollklubben Idrott, ett kommunalt projekt, samman med IFK Malmö som vid den tiden hade en mycket mer uppstyrd fotbollsverksamhet – men fusionen sprack redan efter några månader då missämja uppstod. BKI-gänget bildade hastigt Malmö Fotbollförening istället – grundbulten i den rivalitet som för äldre MFF:are är betydligt större än antipatierna mot Helsingborgs IF eller IFK Göteborg.

Kontroversen 1934 rörde också upp känslorna i staden (som trots att den är tredje störst i Sverige mest saluför sig genom närheten till Danmarks huvudstad). Då hade MFF, som tidigare gjort en kort påhälsning i dåvarande finrummet Svenska Serien, nått Allsvenskan och tre års mittenplaceringar. Det uppdagades att ”Di blåe” brutit mot amatörbestämmelserna; såväl styrelsen som de 26 betalda lirarna stängdes av medan laget tvångsnedflyttades, och relationen till antagonisten blev om möjligt än sämre när lokalpressen snokade rätt på att det var ”Di gule” som tjallat till förbundet. Långt in på 1960-talet var Malmö en lika tudelad stad som Madrid eller Glasgow, och så sent som 1980 drog ”Kanariefåglarna” över 20 000 till sin kvalmatch mot GAIS.

MFF seglade ifrån helt med Eric ”Hövdingen” Persson vid ordförandeklubban. Han lotsade MFF i nära 30 år, från noll till tio SM-guld; första SM-titeln erövrades 1944 och ”Di blåe” vann dessutom tre år på raken kring 1950, innan den verkliga storhetstiden på 1970-talet. MFF stod 1977 för den första riktiga kontinentala svenska framgången, final i Europacupen, motsvarande dagens Champions League – och man tilldelades Bragdguldet trots förlusten mot Nottingham.

Bakom mycket låg engelske tränaren Bob Houghton, och på 1980-talet var det en landsman med det snarlika namnet Roy Hodgson som lade grunden till sin tränargärning i Sverige och MFF. Den nuvarande förbundskaptenen för England lotsade MFF till fem raka seriesegrar, men detta skulle följas av ett skralt 1990-tal. Publiken tröttnade så pass att laget flyttade till lilla Malmö IP, medan årtiondet slutade i en förnedrande Superettan-sejour.

Hur den gick vet vi ju. Zlatan Ibrahimović släpptes fram, och 86,2 miljoner senare var MFF åter en stormakt i skandinavisk fotboll. Såväl snålblåsten på löparbanornas Malmö Stadion som andraligan känns fjärran i dag, när Malmö FF följt upp sitt femtonde guld 2004 med flytten till Swedbank Stadion 2009, där det omgående blev en ny mästartitel. Och på senare år har ju lag som Atlético Madrid och PSG gästat arenan vid Pildammsparken. Lukrativa och glansfyllda mästarcupsgruppspel, som gjorde omställningen till fjolårets allsvenska bleka femteplats desto kämpigare för de himmelsblå anhängarna.

Åge Hareide lämnade tränarposten för att ta över Danmarks landslag, och norrmannen som tidigare tränat Örgryte efterträddes av Allan Kuhn, med bakgrund som mittfältare i just Öis. Det är ett nästintill oförändrat manskap som 48-åringen tagit över. I vanlig ordning har MFF ett par profiler utlånade, däribland Pawel Cibicki som ju hittat rätt i Jönköpings Södra och mittfältstalangen Erik Andersson som får ta stort ansvar i Superettan-nykomlingen och grannen Trelleborgs FF. Annars har spelare främst släppts iväg; anfallsprofilen Agon Mehmeti spelar nu i Stabæk medan Simon Kroon gått till Sønderjyske. Enda till synes motvilliga tappet är rivige serben Nikola Đurđić som återvänt till Tyskland efter lånet.

In i laget har två offensiva pjäser plockats. Isländske anfallaren Viðar Örn Kjartanssons skytteligaseger i norska ligan med Vålerengen 2014 gav eko, och 26-åringen kunde säkra stora delar av sin framtid med en sejour i kinesiska Jiangsu Suning, varefter han alltså hamnade i MFF. Och bollbegåvade danske mittfältaren Anders Christiansen, som efter succé och landslagsuttagning hos Nordsjælland kört fast i Serie A med Chievo, tycks ha hittat rätt i Skåne av våren hittills att döma.

Det är ändå mer än vad man kan säga om MFF i stort, ett omdöme som dock färgas av cupfinalförlusten mot Häcken som innebär uteblivet Europa-spel, och derbynederlaget i Helsingborg – två matcher som ändå kom när det såg ut som att Kuhn faktiskt fått redig struktur på sitt manskap. För de tre första omgångarna läckte försvaret rejält; 3-1 mot mästarna Norrköping var lite i överkant, och sedan hade Cibicki lekstuga när ”J-Södra” kämpade sig till 3-2-vinst. GIF Sundsvall chockade därefter Malmö-publiken och åkte hem med 2-1, varpå Kuhn valde bort vågade peruanen Yoshimar Yotún för mer stabile vänsterbacken Pa Konate, och en överlag mer tillbakadragen approach.

Det gav resultat direkt med tillknäppta 1-0-segrar mot Elfsborg och Djurgården. Därefter kom den famösa skrivbordssegern borta mot IFK Göteborg, och MFF spelade ut rejält fram till 3-0 när Häcken kom på besök i cupfinalgenrepet – Kjartanssons tre första baljor. Efter de två nämnda rejäla snytingarna var det sedan inget snack mot Gefle senast, åter 3-0, och här klev Guillermo Molins fram med två tjusiga mål.

MFF kommer till Bajenland nästan helt ordinarie då Oscar Lewicki, Rasmus Bengtsson och kapten Markus Rosenberg är åter efter avstängningar medan Jo Inge Berget är tillbaka efter en kortare skadefrånvaro. Saknas gör dock mittbacken Felipe Carvalho som dras med skavanker, och vanligen givne högerbacken Anton Tinnerholm vars ersättare är rätt svårtippad. Frågan är om detta kan ställa till det, för laget som släppt in minst mål i serien hittills och skuggar ledande ”Peking”.

Läs också: Inför Hammarby IF – Malmö FF (från mff.se)

(Foto: Bildbyrån)