I kväll tar serieledarna emot mästarna. MFF-guldglansen falnade snabbt efter fjolårets SM-titel, klubbens fjärde på fem år, och efter en riktigt knackig säsongsinledning kom tränaravskedet i och med förlusten i Trelleborg i söndags. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan för Malmö FF, som dock får chansen direkt att knappa in på täten. Här lär du känna ”Di blåe” närmre inför stormötet.

Här köper du biljett till Bajen-MFF!

Föregångaren till Malmö Fotbollförening var Bollklubben Idrott, ett projekt där Malmö kommun ville uppmuntra fler ungdomar i staden att börja lira organiserad fotboll. BK Idrott slogs 1909 samman med IFK Malmö, då ”Di gule” hade fått bra struktur på sin fotbollsverksamhet. Men de 19 BKI-medlemmar som gått till IFK lämnade igen efter bara halvannan månad, då man inte kom något vidare överens med övriga i fusionen. I februari 1910 grundade skaran istället MFF. Tio år därpå byttes rödvitrandig matchtröja mot dagens himmelsblå.

Missämjan gjorde nog sitt till, när det gäller derbyrivaliteten med de gulvita Malmökamraterna. Det skulle dröja många decennier innan Göteborgskamraterna och Skåne-grannen Helsingborg väckte liknande antipatier bland MFF:arna. IFK Malmö deltog i den första upplagan av Allsvenskan, 1924/25, medan det dröjde till 1931 innan Malmö FF tog klivet upp för första gången.

1934 peakade avskyn mellan himmelsblått och kanariegult. MFF hade ordnat två allsvenska niondeplatser i följd, och tycktes ha etablerat sig i serien. Men efter att IFK läckt till förbundet att oegentligheter hos MFF rörande amatörbestämmelserna förelåg, så tvångsnedflyttades ”Di blåe” – samtidigt som samtliga i styrelsen och 26 av spelarna stängdes av. Tvekampen som delade staden är svår att föreställa sig i dag, när Malmö FF en tydlig särställning. Men efter derbyseger och SM-silver 1960 blev IFK första svenska klubb att nå kvartsfinal i Europacupen (och 20 år därpå drog man 21 000 till kvalmötet med GAIS).

Även om det dröjde 19 år innan MFF överträffade den kontinentala bedriften genom att gå ända till final, så hade klubben sammantaget kopplat ett tydligt grepp i regionen, sedan många decennier. 1937 hade MFF repat sig efter tvångsdegraderingen och återvänt till Allsvenskan, och där har klubben – med undantag för ”Zlatan-säsongen” i Superettan år 2000, alltid hört hemma. Första MFF-titlarna blev två 1944, där båda pokalerna lyftes på Råsunda; MFF avgjorde först serien mot AIK och slog sedan Norrköping i cupfinalen.

MFF har totalt sett vunnit SM och Svenska Cupen 20 respektive 14 gånger, och av dessa 34 pokaler vann man tio redan under sina första stora glansdagar. Efter dubbeln 1944 bärgade MFF medaljplats nio säsonger i följd. Antonio Durán, spansk tränare som tidigare varit verksam hos Sandviken och Åtvidaberg, stod för en noggrannhet kring spelarnas fysik som lade grunden för nästa guldålder. Den inledande andraplatsen följdes av SM-guld – och fram till 1977 vann MFF ytterligare sex ligatitlar. Som nämnt gick klubben då också till final i motsvarigheten till dagens Champions League, där Nottingham dock blev för svårt.

Roy Hodgson, nyligen engelsk förbundskapten, tog MFF till fem raka seriesegrar i Allsvenskan under slutet av 1980-talet. Då avgjordes ju dock SM i cupformat, och man fick nöja sig med två finalsegrar. 1990-talet blev ett riktigt mediokert decennium för MFF – den första glanslösa perioden på ett halvt sekel. IFK Göteborg dominerade fullständigt och vid topplaceringen för ”Di blåe” under dessa år, tvåa bakom ”Blåvitt” 1996, hade göteborgarna tio poäng tillgodo. Säsongen 1999 slutade i en förnedrande nedflyttning till Superettan, men där slog Zlatan Ibrahimović igenom, och försäljningen till Ajax lade sedan grunden till den tydliga tätposition MFF innehar i svensk fotboll.

För det har knappast vårens dystra facit kunnat rucka på. Fyra guld på de senaste fem åren har ackompanjerats av pengastinna Champions League-gruppspel, och dippar MFF som i år, så finns det gott om ekonomiskt utrymme för att möblera om, vilket ju är fallet just för närvarande. Åge Hareide lämnade efter framgångseran i Malmö för Danmarks landslag, och sedan hittade klubben varken rätt med danske Allan Kuhn eller den i går avskedade Magnus Pehrsson. Den tillfälliga lösningen som huvudtränare heter Daniel Andersson, rejält hyllad men i stunden ordentligt ifrågasatt sportchef.

Kortfattat ser väl Andersson ut att ha lyckats sisådär med en svår uppgift i vintras, då en mängd offensiv kreativitet försvann ur laget. Magnus Wolff Eikrem och landsmannen Jo Inge Berget gick till MLS, liksom ständigt påfyllande högerbacken Anton Tinnerholm. Norrmännens kreativa mittfältskollegor Erdal Rakip och Anders Christiansen hamnade i Benfica respektive Gent, där det nog smärtar MFF-supportrarna att speltiden blivit mycket sparsam, och Erik Andersson ansågs överflödig – då väntar vanligen en flytt till Trelleborgs FF. Tre mil söderut har MFF också förpassat mittbacken Dennis Hadzikadunic och målvakten Marko Johansson, båda på lån. Slutligen släpptes ojämne uruguayske mittbacken Felipe Carvalho till Vålerengen.

Tinnerholms ersättare är Eric Larsson, som glänst en längre tid i GIF Sundsvall. Till vänster i försvaret har 22-årige Egzon Binaku från Häcken gett erfarne Behrang Safari konkurrens. En riktig profilvärvning är förstås Fouad Bachirou, balansspelaren som kanske var den enskilt viktigaste kuggen i Östersunds FK:s Europa League-maskineri, och som köptes loss därifrån. Danske yttern Søren Rieks kom till MFF efter att hans kontrakt med Göteborg löpt ut, även det ett tänkt prestigeförvärv. På det offensiva mittfältet har ”Di blåe” hämtat in Arnór Ingvi Traustason, närmast från Rapid Wien, men främst bekant som guldskytt för Norrköping – i Malmö, 2015.

Cupspelet slutade som bekant i torsdags, med en blytung förlust – 0-3 mot Djurgården på Tele2 Arena. Till finalen tog sig MFF via full pott i gruppspelet och 1-0-vinster mot ”Blåvitt” och ÖFK, men det första delmålet med säsongen gick man alltså bet på.

Vid det laget var läget minst sagt pressat i och runt klubben, för Allsvenskan hade inletts riktigt knackigt. 2-1-premiärvinsten i Borås, där tänkte mittfältsarvtagaren Mattias Svanberg och Traustason hittade rätt, var skapligt kontrollerad. Den följdes dock av fyra raka april-poängtapp. MFF var, trots en utvisning tidigt i andra, närmast segern i 1-1-mötet med AIK. Men 2-2 i Sundsvall, där samtliga mål föll under slutkvarten, var en stissig insats. Det första av tre möten med DIF på kort tid blev geistlösa 0-3 i Stockholm.

MFF tog visserligen en enkel och logisk 3-1-vinst mot Brommapojkarna, men vek återigen ner sig på bortaplan när Kalmar FF gick ifrån till slutsiffrorna 3-0 redan i första halvlek. Den av matcherna mot dom blårandiga som MFF spelade på hemmaplan gav 1-0 och tre poäng genom Carlos Strandbergs balja, men i nästa tungviktsmöte på Malmö Stadion – mot Göteborg – var Strandbergs djupledsmål förgäves. Rivalen hade bud på mer och ”Di blåe” skapade i princip nada i uppställt anfallsspel. Droppen för styrelsen blev 0-1 i Trelleborg i söndags – det TFF som till stor del består av ratade himmelsblå – och Pehrsson fick lämna. Enda ljusglimten på Vångavallen: påkostade Bonke Innocent, som befunnit sig i frysboxen i ett år, ersatte skadade Traustason och var nog bäst på plan.

Andersson är tänkt som en tillfällig tränarlösning. Hur det blir med den saken återstår att se, men hur som helst har den förre landslagsmittfältaren en tuff första uppgift framför sig, serieledaren på Tele2 Arena där MFF ju trivts ganska illa. Utöver att Traustason saknas är 29-årige doldisen Fredrik Andersson vakta buren i Johan Dahlins skadefrånvaro. Safari, Bachirou och viktige mittbacken Rasmus Bengtsson kommer heller inte till spel.

Läs också: Inför Hammarby IF – MFF (från mff.se)

Foto: Peter Jonsson