Khalili och Bajen glänste – serieledningen befäst
Det svänger om Bajen. Fast den här gången gäller devisen det melodiösa och taktfasta lir som aldrig gav nykomlingen Brommapojkarna en chans. Istället ledde Hammarby-samban till fyra sköna baljor inklusive ett redan klassiskt Imad Khalili-konstverk, en nolla bakåt, Erkan Zengins efterlängtade återkomst – och den bästa allsvenska serieinledningen sedan 1959. Den här måndagskvällen… då var det stil på Bajen.
Med två trepoängare i bagaget och en nykomling på besök, var det många luttrade Hammarby-anhängare som vädrade ett antiklimax denna måndagskväll. De farhågorna skulle komma på skam rejält. Ändå började det här med en motgång för laget, när Simon Sandberg lämnade återbud sent under uppvärmningen med en känning, vilket innebar säsongsdebut för Mats Solheim.
Brommapojkarna stöddes av en oväntat högljudd skara på 20-talet tvärbanetillresta. Framför sig hade de en banderoll med texten ”Bromma Support” – och man kunde inte rå för att tankarna svävade iväg till en källarlokal vid Islandstorget där ”vi hjälper dig med både Mac och PC”. Det rödsvarta gänget var, särskilt som denna match gick av stapeln en måndagsafton, förstås chanslösa ändå. Det var också laget, även om vi ska hålla oss för goda för någon trött GT-metafor om ”pojkar”.
Precis som Hammarbys tidigare motståndare under den allsvenska serieinledningen valde BP att spela längre bollar ut mot Bajens vänsterförsvar. I gengäld ställdes Eroc Omondi, kenyanen från Vasalund som ju visade såväl sprintersnabbhet som inläggskvalitet när han låg bakom BP:s segermål mot Häcken senast, mot Solheim. Där var det stängt i princip varje gång i första halvlek.
Imad Khalili tackade och bjöd ju igen med råge för det förnyade förtroendet, vilket vi återkommer till, men en föraning fick vi fem minuter in när det ekade ”skjut!” från läktarna och skottet från 30 meter smet tätt utanför. Ännu närmre var Bajen två minuter därpå, genom ett snabbt anfall där Solheim överlappade och chippade över Nikola Petrić. Men BP-mittbacken hann emellan och bröt bollens färd mot mållinjen, och lyckades dessutom hålla undan Muamer Tanković från att stöta den i nät.
Martin Rauschenberg och Ludvig Öhman, mittlåset, är var för sig habila allsvenska mittbackar – men inte de bollsäkraste tillsammans. Det nyttjade Hammarby gång på gång i sin höga press, där uppspelen inte gav BP andrum alls. När såväl Tim Söderström som Markus Gustafsson började drälla med bollarna framför egen backlinje, var det bara en tidsfråga innan 1-0 skulle komma. Jiloan Hamad sköt metern över efter Borges förarbete, och Luis Pimenta hoppade jämfota i och utanför sitt tekniska område för att lyfta upp laget i banan. Förgäves. Nästa fina Neto-inlägg mötte Imad perfekt med skallen, och vinklade det vidare upp i bortre burgaveln.
Matchbilden fortsatte ändå att vara exakt densamma. HIF bjöds på en feldömd hörna i 33:e, och Bjørn Paulsen nådde i vanlig ordning högst, dock utan att få kraft i nicken. Istället nöp Hamad till, men fick se Petrić göra en sanslös enhandsräddning – bollen for rakt ut till Djurdjic, vars försök styrdes via backben i stolpen. Kulan hamnade över kortlinjen, och signifikativt för den grönvita taggningen var det, när Nikola gick ned på knä och knäppte sina händer för en bön till domaren, om den hörna han ville åt. Såväl han som Khalili var smånära med distansförsök tätt inpå paus, men 1-0 stod sig.
2-0 hängde alltså i luften redan vid avsparken efter vilan. Junior gick omkull men reste sig tre gånger på någon sekund, till vänster i straffområdet, när Bajen satte tryck direkt. Målet i 50:e lär redan ha vevats ordentligt i etern – Hamads supercross mot höger, Khalilis mottagning med högern och volleyavslutet med vänstern… Undertecknad kan vara färgad av stundens tjo och tjim-atmosfär, men känner att detta var mest sanslöst sedan Christer Fursths frispark på Gamla Gamla Ullevi.
Dominansen fortgick, även om Hammarby släppte något på den frenetiska höga pressen, och tidvis mest låg rätt i positionerna för att bevaka. Johan Wiland fick tillochmed en tillsägelse för saktfärdighet vid en inspark. Jeppe Andersen glänste lite i skymundan bredvid Junior, och när man väl gick till attack visade “Mujo” samma självförtroende kring planhalvans högra hörn som i Göteborg senast, trots att allt inte stämde, här bland annat med en räd längs kortlinjen och ett överraskande avslut tätt utanför första stolpen. Den prickade istället Mats med halvtimmen kvar, via ännu en stark fingertoppsräddning.
Men strax dessförinnan hade spelhumörssprängde Jiloan utökat till 3-0, och därmed punkterat tillställningen helt. Han rann igenom efter Bjørns långa uppspel, tog med sig bollen till vänster om keepern och rundade denne, innan han behärskat rullade den i nät. Detta eleganta mål följdes av de två första förändringarna i laget, när Kennedy Bakircioglu och Pa Dibba äntrade mattan.
Ungefär i samma veva gick dock Bajen kollektivt ner sig fokusmässigt, och oftast helt sysslolöse Wiland fick visa att han inte slocknat med 20 minuter kvar, när högerbacken Fritiof Björkén satte honom på prov från nära håll. Erkan Zengins intåg strax därpå, till stående ovationer, höll på att bli sagolikt. Efter en halvminut på planen gav hemvändarens första bollkontakt en praktträff från vänster, där Petrić sträckte ut och precis nådde för att göra hörna.
Men, som sagt, BP släpptes väl generöst in i matchen, även om segern förstås aldrig var hotad. I anfallet efter Zengins rökare fick Paulsen kasta sig i vägen för första avslutet, och Wiland strongt rädda nästa. Vass var också paraden på närskottet vid den andra serven vid en BP-dubbelhörna. Det måste ha känts ordentligt tungt när HIF istället visade offensiv skärpa än en gång. Tankovićs instick fångades upp av Dibba, som i motlägg med stackars Petrić fick bollen tillbaka på sig, och jublande kunde se den studsa mot nätmaskorna.
Samtidigt fick Solheim kramp, vilket hämmade honom rejält, och med bytena gjorda var frågan om det inte ändå vore bäst att spela vidare med tio man. Högerbacken och Stefan Billborn valde det motsatta, vilket bidrog till att BP skapade ett helt knippe lägen för ett tröstmål. Bajram Ajeti, hoppjerkan som starkt bidrog till Gefles mirakelhöst i fjol, höll på att göra ett nästintill lika vackert mål som Bajens 2-0 – men vid cykelsparken stod Mats rätt och motade med huvudet. Det vill till att vara välplacerad när man inte kan löpa…
David Fällman täckte nästa hotande avslut, och i 85:e räddade mittlåskompisen Paulsen på mållinjen när vi nästan redan antecknat Gustav Sandberg Magnussons strut. Wiland tvingades även till en stark räddning när Mohanad Jeahze sökte stolproten från 20 meter. Och faktiskt vädrade 20 600 visst missnöje – även om allt detta förstås var av akademisk betydelse.
Desto större blev jublet som serieledarna fick ta emot efter slutsignalen. Djurdjics dotter kan ha tagit sina första löpsteg i livet när hon lindade ljudkulissen från såväl långsida som kortsida runt lillfingret, och Khalili gav oss en vinstsång. 1959 ledde vi Allsvenskan efter att ha öppnat med tre segrar. Nu vet vi nytillkomna också hur det känns. På tiden.
Mattias Jansson
Foto: Peter Jonsson
