1889 – GRÖNVIT FLAGG HISSAS PÅ HAMMARBY SJÖ

Vid tiden för Hammarby IF:s födelse var det mer välbärgade medborgare som ägnade sig åt idrott, men 1888 samlade den idrottsintresserade ingenjören Axel Robert Schönthal ett antal roddintresserade vid Barnängen och Hammarby sjö. Året därpå skulle bli historiskt då Axel Robert Schönthal och andra den 10 april 1889 grundade dagens Hammarby IF, då under namnet Hammarby Roddförening. Valet av klubbfärg föll redan från början på grönt och vitt, och eftersom Göteborgs Roddförening redan använde grönvitt lades en extra rand till i fanan. Hammarby IF har alltså varit under grönvit flagg sedan 1889. De aktiva roddarna var inte några välbärgade personer och hade inte råd att köpa båtar utan byggde istället sina egna. Det ledde till att Hammarby diskriminerades och inte fick delta i många tävlingar.

1897 – HAMMARBY IF BREDDAS OCH NAMNÄNDRAS

1896 hörde några idrottsintresserade män som höll till på ”Lerbacken” eller ”Sopbacken” som idrottsplatsen också kallades, utanför Danvikstull, av sig till Hammarby. Det skapade möjligheter för breddande av idrottandet och den 7 mars 1897 genomfördes namnändringen till Hammarby Idrottsförening och nya grenar utöver rodd tillkom på programmet.

1915 – FOTBOLLENS INTÅG

Fotboll introducerades i organiserad form i Sverige under slutet av 1800-talet, men ingen förening i Stockholm hade fotboll som huvudgren då Hammarby IF bildades och det skulle dröja innan Hammarby bildade sitt första fotbollslag. Det var en skriande brist på fotbollsplaner i Stockholm och den 12 september 1915 invigde kronprins Gustav Adolf en ny idrottsplats på Södermalm, Hammarby IP. Hammarby IP, som sedan blivit Kanalplan i folkmun, kallades faktiskt för Söderstadion vid invigningen och blev grunden för bildandet av Hammarby IF:s fotbollssektion. Två fotbollslag, Klara SK och Johanneshovs IF, ville få tillgång till den nyinvigda idrottsplatsen och ville därför göra gemensam sak med Hammarby. Klara SK gick upp i Hammarby samma år, men Johanneshov som hade ett framgångsrikt fotbollslag ställde villkor för fusionen. Hammarby skulle byta namn till Johanneshov och Johanneshovs karakteristiska tigerränder skulle användas i matchdräkten. Hammarby IF vägrade, men Johanneshov återkom tre år senare och då kom klubbarna överens, men Johanneshovs krav om den tigerrandiga dräkten kvarstod och därför spelade Hammarby i tigerrandigt fram till 1978. Tröjan har sedan levat kvar som reservställ, men också varit förlaga för de grönvita tröjorna som använts under 2000-talet.

1922 – SM-FINAL MOT GAIS

Fusionen med Johanneshov skapade bättre förutsättningar för Hammarby som nådde högsta nivån 1920/1921 då laget kom trea i Svenska Serien efter GAIS och Örgryte. I oktober 1922 nådde Hammarby SM-final och ställdes mot GAIS som då var en etablerad klubb och hade vunnit SM-guld 1919. Det blev silvermedaljer för söderbröderna som förlorade med 1-3.

1924/25 – ALLSVENSKANS FÖRSTA MÅL

Under 20-talet emigrerade många svenskar till USA och detta drabbade även söderklubben som trots det gjorde en bra vårsäsong 1924 och kvalade in till det nya fotbollsprojektet, Allsvenskan. I premiären ställdes HIF mot en av dåtidens dominanter, Örgryte IS, på Ullevi. Här gav Rikard Larsson söder-laget ledningen i minut elva – tidernas första allsvenska mål. Det slutade dock med programenlig 1-5-förlust, motgångarna fortsatte sedan och laget hade inte en enda seger efter hösten. Den första segern kom i vårpremiären 1925 mot Landskrona, 3-2. Det blev ytterligare en seger, men det räckte inte utan Hammarby blev degraderade. Säsongen 1939/1940 gjorde Hammarby ett gästspel i Allsvenskan efter två kvalsegrar mot IFK Norrköping, men det blev genast degradering igen.

 1946/47 – NER I FYRAN

Ett par år efter den allsvenska säsongen var Hammarby nära att ta sig tillbaka, men under krigsåren blev ekonomin allt sämre. Dessutom lockades en del av spelarna till den mer framgångsrika ishockeysektionen som vann åtta SM-guld mellan 1932 och 1951, vilket lade grunden för HIF som publiklag. Det var också på en av ”Bamsingarnas” turnéer som embryot till smeknamnet ”Bajen” uppstod, när Stig Emanuel "Stickan" Andersson på en resa till England 1946 började uttala Hammarby på engelska – ”Hammarbaj”.

Vissa värvades också till andra fotbollslag och 1946/1947 var nederlaget totalt, då laget kom sist i division 2 och på grund av en serieomläggning blev tvångsnedflyttade till division 4. Nederlaget gjorde att fotbollssektionen genomgick en revision med hjälp av hammarbylegendaren Lennart Nyman och Folke Adamsson.

Men det skulle finnas en framtid även efter detta. Den 13 juni 1945 hade klubblegendaren Sven "Svenne Berka" Bergqvist gjort sin allra sista match mellan fotbollsstolparna, i träningsmötet med Viipurin Sudet (Vargarna Viborg). Den 5 juni nästa år, när finländarna bjöd igen och Hammarby begav sig österut, tändes ett starkt ljus i tunneln – då debuterade Lennart "Nacka" Skoglund i A-laget mot just Vargarna Viborg.

1953/54 – Tillbaka i Allsvenskan

Det tog sex år att föra Hammarby från division 4 till Allsvenskan. Laget som 1953/1954 gick upp i Allsvenskan blev legendarer och är mer kända som ”54:orna” i klubbens historieböcker. Det var ett lag som utmärkte sig som kämpar genom att gå obesegrade genom division 2. Under de följande åren spelade Hammarby rollen av lindansare mellan Allsvenskan och Division 2.

1970 – SÅNGENS OCH DAMERNAS INTÅG

Året 1970 var legendariskt på flera sätt i Hammarbys historia. Det var början på en lång svit som allsvenskt lag, trots att nykomlingen i Allsvenskan inledde vårsäsongen uselt. I tolfte omgången, den 27 augusti, vann Bajen mot Åtvidaberg med 3-1 efter två mål av Tom Turesson och ett mål av ”Lill-Hinken” Holmberg. Det var startskottet för en höst där laget blev obesegrade och sakta, men säkert klättrade till en femte plats. Det var också i andra halvlek under den matchen som en kör började höras på Söderstadion. Sakta spreds sången och för varje match blev sången högre och publiken fler. Hösten 1970 blev en milstolpe i svensk supporterhistoria och embryot till det som 1981 skulle bli Bajen Fans.

1970 var också året då Hammarby IF, som en av de första föreningarna i Sverige, tog upp damfotboll på programmet. Våren dessförinnan hade ett gäng fotbollsintresserade flickor från Örby börjat spela under ledning av tränaren Christer Molander, och året därpå var laget alltså redo att spela om poäng i den nystartade serien Stockholm klass I. Bajen slutade trea detta historiska år, med fyra segrar och två oavgjorda på de åtta enkelmötena. HIF skulle framöver bli en av Sveriges absolut mest framgångsrika klubbar när det gäller fotboll för damer, med en förstaplacering i maratontabellen för högsta serien (förutsatt att FC Rosengård inte kan tillgodoräkna sig tidigare Malmö-föreningars resultat), ett SM-guld och två titlar i Svenska Cupen.

1982 – Sambatakter och SM-finaler

Hammarby tog många poäng på hemmaplan och färre på bortaplan under 70-talet som förflöt ganska odramatiskt. En final i Svenska cupen förlorades 1977 till Öster efter att Anders Linderoth gjort matchens enda mål. 1979 tog Hammarby den bästa placeringen sedan 1970 genom en sjätteplats och det gick att skönja ett framgångsrikt lagbygge. Crescendot kom 1982, ”sambaåret”, då tuffe tränaren Bengt Persson tog över laget. Säsongen inleddes halvdant, men det gick bättre och bättre och Hammarbys underhållande spel imponerade på hela Sveriges fotbollspublik. I Allsvenskans sista omgång gästade vinnarna av UEFA-cupen Söderstadion och Hammarby utklassade IFK Göteborg med 4-1. Allsvenskans åtta bästa lag kvalificerade sig till slutspel under de här åren och via en klar kvartsfinalseger mot Örgryte så inleddes semifinalspelet med bortaförlust mot Elfsborg 1-3. På Söderstadion säkrades dock finalplatsen efter 3-0, och där förevigades festen via en skivinspelning av Bajen Fans. En klackskiva som senare återutgivits på CD.

I finalen väntade IFK Göteborg som var skyhöga favoriter, men Hammarby vann första matchen på bortaplan med 2-1 efter mål av Peter Gerhardsson i 87:e minuten. Favoritskapet svängde därmed och veckan innan returmötet på Söderstadion gjordes en mängd ”guldreportage” och därför var det inte ett helt fokuserat Hammarby som förlorade på hemmaplan med 1-3 och därmed fick nöja sig med silvermedaljer.

Även damerna gick hela vägen till SM-final. Semifinalmötena mot Öxabäck hade slutat med klar seger – 3-2 nere i Västergötland och hela 7-1 hemma på Hammarby IP. Men i finalen blev Sunnanå för svårt. Första mötet i Skellefteå blev mållöst, och från "Kanalplan" fick 1600 vända hem tomhänta då Sunnanå vann med 2-0. Säsongens facit blev en märklig slags dubbel, för även i Svenska Cupen tog sig Hammarby till en final som förlorades. Efter 4-1 i semin mot AIK blev det förlust med samma siffror i finalen mot Jitex.

1985 – Finalrevansch för damerna

Efter en klar seger i grundserien väntade återigen Öxabäck i semifinalspelet, och än en gång inledde Hammarby borta. Den här gången var läget minst sagt prekärt efter matchen på Hagavallen, som hemmalaget vann med 3-0. I returen på Södermalm ordnade Carola Brage-Melin en smakstart redan i första spelminuten. Däremot lät Maria Vargas 2-0 vänta på sig till en bit in i andra halvlek, och pionjärklubben från Marks kommun såg ut att hålla undan. Men på tilläggstid, i minut 92, klev Anette "Silen" Nilsson fram med det allra viktigaste av hennes otaliga mål i karriären. Och dessutom avgjorde anfallaren tidigt i förlängningen – 4-3 sammanlagt.

I finalen väntade den här gången GAIS och här fick Bajen en enklare resa än i den svettiga semivinsten. "Silen" svarade för tre av Hammarbys mål i hemmamötet som vanns med klara 4-0, och i en jämnare bortaretur på Nya Ullevi blev två mål från Vargas tungan på vågen. 3-2-vinst, hela 7-2 sammantaget. Den 16 oktober bärgade alltså damerna Hammarby IF Fotbolls första SM-tecken. Här firar "Silen" Nilsson och Lilie "Fru Hammarby" Persson guldet.

1989 – Undret i Karlstad

I slutet av 80-talet misslyckades Hammarby med att bygga vidare på de framgångsrika åren. Klubben drogs med dålig ekonomi, nyckelspelare försvann och 1988 åkte Hammarby ur Allsvenskan. Det innebar en ny period av hissåkande mellan divisionerna, trots att Bajen tog sig tillbaka till högsta serien redan 1989 efter en spektakulär bortaseger över Karlstad. Där blev 3-0 nödvändiga 6-0 i slutminuterna, efter att Niclas Jönsson frälst Hammarby i 93:e minuten – och Vasalunds IF, som redan hunnit gratuleras till det allsvenska avancemanget av speakern i sin bortamatch, fick se sig betvingade.

1997 – Fjärde bytet och Filip Bergman

Parollen ”Ett år i ettan” från 1996 blev bland de luttrade Bajen-supportrarna ”Hundra år i ettan” året därpå, efter kvalförlusten mot Trelleborgs FF. Men då Hammarby IF fyllde jämnt firade fotbollssektionen jubileet genom att avancera till Allsvenskan. Tränaren Rolf Zetterlund rekryterades, inledde med att stabilisera defensiven – och ledde laget till seger i divison 1 norra, bland annat genom två klassiska derbyn mot Djurgården. I vårderbyt på Råsunda vann Hammarby med 1-0 och genomförde fyra byten, vilket vare sig är tillåtet eller har inträffat någon annan gång. I höstderbyt på Söderstadion var det seriefinal och Djurgården ledde med 1-2 då Filip Bergman slog in en hörna på volley och därmed säkrade serieledningen för Bajen.

1998 – Succéåterkomsten

1998 ledde Hammarby Allsvenskan under en stor del av säsongen, men tappade toppositionen under de sista omgångarna på grund av skador, avstängningar och dålig form. Det blev ändå en fantastisk comeback i högsta serien, tredje plats och lilla silvret. Året efter blev Rolf Zetterlund den hittills ende tränare som fått sparken i Hammarby Fotboll efter en dålig inledning av säsongen och istället rekryterades Sören Cratz.

2001 – Äntligen allsvenskt guld

Sören Cratz fick under säsongen 2001 veta att hans kontrakt inte skulle förlängas. Detta under säsongen som startat med ekonomisk kris och en dålig försäsong. Förhandstipsen talade om Hammarby som ett bottenlag. Istället slöt sig gruppen samman och inledde med sju obesegrade omgångar. Segerfesten fortsatte med få undantag, ironiskt nog kom poängtapp mot båda antagonisterna i stockholmsområdet. Den allsvenska seriesegern kunde säkras på bästa tänkbara sätt, på Söderstadion i näst sista omgången. Örgryte gästade Söderstadion och den blivande bajaren Jeffrey Aubynn gav göteborgarna ledningen och det blev totalt tyst bland de spända åskådarna. Publiken exploderade senare i tur och ordning då Andreas Hermansson, Jonas Stark och Kennedy Bakircioglu gjorde mål och slutresultatet blev 3-2. Hammarby blev det första lag som lyfte det nyinstiftade priset, Lennart Johanssons pokal, som svenska mästare.

2002 – Stabilt med Linderoth

Till säsongen 2002 kontrakterades Anders Linderoth som ny cheftränare och inledde en mycket framgångsrik era under 2000-talet. Den första säsongen gick dock knackigt och det var först i slutet av säsongen som Hammarby kunde säkra kontraktet. 2003 blev det en andra plats och 2006 en tredje plats innan Anders Linderoth lämnade Hammarby efter en mycket god insats. Under den tiden blev det tre medaljer av alla valörer, utom guld, vilket grämde den avgående tränaren.

2008 – Seger i Intertotocupen men snar degradering

Hammarby överraskade då den unge Tony Gustavsson rekryterades som ny cheftränare inför säsongen 2007. Det året kom Hammarby på en 6:e plats i Allsvenskan, och på sommaren vann man Intertotocupen och kvalificerade sig till UEFA-cupen. Där åkte man ut i kvalomgången till gruppspelet mot portugisiska Braga.
2009 blev Tony Gustavssons sista säsong. I augusti fick han lämna sitt uppdrag efter en motig säsong i serien. Thom Åhlund tog över, men det gav inte önskad effekt och Hammarby fick finna sig i att bli degraderade till Superettan.